Jag biter ihop – Temporomandibulär dysfunktion

image

Illustration av Anna Nygren.

Jag är nyss hemkommen från ett besök hos sjukgymnasten. Iförd plasthandskar stack hen in sina fingrar i min mun för att känna på trycket, för att undersöka om mitt bett kan vara orsaken till huvudvärk. Vid en punkt gjorde det mycket ont, så pass att jag skrek högt. Jag är inte en person som skriker högt, jag är mer en person som biter ihop och räknar till tio, eller till hundra eller hur långt det nu behövs för att komma över impulsen att skrika aj eller nej eller sluta. I detta ögonblick blev jag tagen på bar gärning. Med en främmande människas fingrar i munnen kunde jag inte bita ihop. Jag var tvungen att avslöja min smärta.

Jag säger ibland att jag har ont, ont i huvudet, ont i magen, ont i ryggen. Ont som en ursäkt för att jag är grining eller inte orkar eller söker ett bekräftande av att det är ok att ta en tablett. Ont som att jag biter ihop och klarar av saker ändå. Jag tycker inte om att ta tabletter och undviker helst det. Förutom när jag jobbar. Då måste jag ju. Då kan jag inte vara grining och inte orka. Då måste jag klara av, utan att klaga, utan att visa, att klara av att leverera det jag åtagit mig.

Jag säger ibland att jag det är lite jobbigt. Jobbigt som att inte sova, som att oroa mig för framtiden, jobbigt som att inte tycka om mig själv, jobbigt som att inte vara den jag tror att andra förväntar sig att jag ska vara. Jobbigt som att alltid ta allting på allvar. Jobbigt som att inte orka. När jag arbetar kan jag inte tycka att det är jobbigt, då biter jag ihop. Det finns så många som har det värre. Jag kan inte begära att någon ska förstå – jag vet inte hur jag ska uttrycka mig.

Jag går till doktorn ibland. Som nu, efter ett år med mentalsmak i munnen och huvudvärk. Hos doktorn är jag relativt duktig på att beskriva mina symptom, lyssna på råd och tips (i den mån de finns) samt vara nöjd och glad över att få bli lyssnad på en stund. Oftast går jag därifrån utan något svar, eller mer ett diffust svar av att det inte är något som är fel – och om jag får ont igen ska jag så klart ringa. Den här gången fick jag värk- och depptabletter samt ett visitkort till den där sjukgymnast. Jag är inte unik.

Jag möter dig här, bland kommentarer och mejl. Jag möter dig på arbetsplatser eller hos vänner. Jag får sms från dig för att du inte orkar ses. Jag läser om dig i tidningen och hör reportage om dig på radion. Ibland får jag veta det värsta. Jag ser att du drar dig undan, för att inte vill visa det där onda eller jobbiga. Jag skäms, och du skäms.

Min upplevelse är att smärta är något vi väljer att inte prata om. Min upplevelse är att det är skamligt att prata om den, istället kör vi bara på. Är det så? Är det för att vi saknar ord eller kunskap? Jag har ett behov av att prata om smärta, fysisk såväl som psykisk, men jag vet inte hur jag ska börja?

Jag och Anna som gör illustrationerna till Invite Me To My Own Words funderar på smärta. Vi kommer ha det som ett återkommande tema här i bloggen och vill gärna veta vilka tankar, frågor och erfarenheter du har. Tillsammans vill vi bjuda in dig i ett samtal kring smärta och om hur vi talar och inte talar om den. Skriv som kommentar nedan eller maila till info@invitemetomyownwords.com. (Vill du följa det andra skriver som kommentarer, skriv något i kommentarsfältet och fyll i rutan längst ned på sidan.)

Så länge gör jag övningarna jag fått av sjukgymnasten och tar mina tabletter när larmet på telefonen säger doing, doing. Jag försöker att hitta ett avslappnat läge för käken.

Atralgiska hälsningar,
AnnaLina

 

 

16 thoughts on “Jag biter ihop – Temporomandibulär dysfunktion

  1. AnnaLina – skrev en hel radda, men sjabblade och tappade bort! Kl är 3 onsdag morgon.
    Återkommer!
    Kram

    1. Tack för att jag fick ett morgonsamtal med dig, även om det försvann. Jag ser fram emot fortsättningen. Kram AL

  2. Ibland gör smärta så ont att den inte känns. Om det fanns ett OS i smärta skulle jag nog ha tagit en och annan medalj vid det här laget. Det kanske också är därför som jag älskar sport? Se elitidrottskvinnorna skida sig igenom smärttrösklar på gränsen till kollaps, och gå därifrån som vinnare? För det jag upplever framför tv.n är ren och skär katarsis. När Kalla spurtar förbi och tar guld. Jag känner det hon känner, dvs adrenalin som pumpar, smärtsensorn är avstängd, det är vinna som gäller, då kan man inte känna smärta. Som när Anja kraschade i OS – störtloppet, klarade livet med en hårsmån, och ställde upp i nästa lopp och tog medalj. Det är mina hjältar, mina förebilder, mina idoler. Jag vill vara som dom. Men jag är inte som dom.
    Jag är en vanlig människa som överlevt och lever med skador och smärtor som påverkar mig dagligen. Som jag struntar
    i för det mesta. Varför då? Jag har inget lopp att vinna, ingen seger att ta, inget adrenalin som kan ta mig förbi mina motståndare och upp på pallen. Vad är det som driver min envisa vilja att inte känna smärta? Att ignorera den så långt det går? Fastän det ju aldrig går, för i loppet smärta vs jaget, vinner smärtan alltid. Det är ett dött lopp och det vet jag ju, egentligen.
    Så varför vill jag inte erkänna det? Jag tror det är föraktet för svaghet för mig själv. Det var inte bara min kropp som blev
    krossad den där gången utan det som verkligen gick sönder var min självbild

    1. Tack för att du vågar prata om det här. Jag ger dig en, två, flera medaljer. Må vara att smärtan tar ett silver men jag ger dig platsen högst upp på prispallen. Guld!

  3. Jag arbetar mycket med att göra smärta hanterlig, mötbar och ibland mindre. Det där med mindre kan göra mig förvirrad. Borde jag kanske försöka leva ett smärtfritt liv? frågar jag mig då. Smärta kan vara så meningslös, meningsskapande, långtråkig och färgrik. Ibland känns förmågan att uthärda smärta som en kompetens, ibland som en störning. Kanske är alla kompetenser störningar och vice versa. Min bästa smärta är den när jag kan ta mig själv i handen och vara med när det händer, lyssna.

    1. Att vara omtänksam i och kring sin smärta är något mycket fint. Jag tänker på det och på hur stor del av mina erfarenheter går ut på att hantera genom att trycka undan, klara av och vara duktig. Jag tänker också att ett lyssnande kan vara precis som du beskriver, en hand, inte nödvändigtvis en aktion eller manöver i syfte att hjälpa.

  4. Det finns en sak med smärta jag sällan pratar om. Jag brukar tänka på det för mig själv. Tanken jag brukar tänka är att min största drivkraft är att bli av med kronisk smärta. Min drivkraft i allt jag väljer att göra och skapa, alltså. Det är både fysiskt smärta i rygg, knän, mage och fötter och smärtsamma minnen från allt det där som hände mellan födseln och vuxenskapet, som jag tänker på. Det är inte ett visst trauma, så vitt jag vet. Det är en mer löst hållen smärta, som jag anar har stor betydelse för mig. Att jag inte pratar om det beror dels på att det är lite skämmigt att inte ha ett mer produktivt motiv, dels för att jag inte vet om det är sant eller inte. Jag har inte förmågan att avgöra om tanken ”allt jag gör kroppsligt och konstnärligt är ett sätt för mig att stilla eller bota kronisk smärta” är att förlita sig på. Det är kanke en tanke om smärta som finns till för att producera mer smärta. Det skulle kunna vara ett slags psykiskt självskadebeteende? Det skulle också kunna vara ett nödvändigt ont.

    Får konst vara terapeutisk? Den frågan är också en som kommer till mig då och då. Kanske får den inte vara det eftersom det är svårt att sätta fingret på vad det är som ska läkas med konsten. Kanske är det som ska helas bort själva tron på att vi kan läka. Att det skulle finnas en enkel väg som är lätt att beträda. Konst är healing för att göra sakerna mer komplicerade. Min bästa smärta är den som jag inte måste bli av med.

    1. Det är intressanta tankar som jag försöker närma mig, i små steg. Mina steg går fram och tillbaka genom din text.

      Jag har aldrig tänkt på smärta som en drivkraft. Jag har tänkt på det som något jag förhåller mig till, som är en del av min identitet. Som andra ställer frågor kring ibland och där jag svarar det jag finner lämpligt. Som något som finns och ibland distraherar och är jobbigt, men som är väldigt självklart.

      Om smärta som genererar smärta. Jag tror det är så, men jag tänker att smärtan finns där hur som och att summan på något sätt blir konstant. Om det handlar om att känna efter, så är det inte en ny smärta som uppstår utan den som finns lagrad någonstans utanför medvetandet.

      Jag kan också notera att jag inte tycker om att ta bort smärtan, dvs ta kemisk smärtlindring. För att jag då anar att det pågår saker i min kropp i hemlighet, som att smärtan fortfarande finns kvar men kamouflerad. Den är på ett sätt inte sann.

      Får konst vara egoistisk? Blir den det om jag använder mig av den i terapeutiskt syfte? Jag har satt upp alltför många hinder för mig själv för att skydda någon, en allmänhet, från min egen smärta – konsten ska vara för alla, inte handla om mig. Nu tänker jag att det är precis det den ska. För att det är det utrymme jag känner till och har erfarenhet. Jag är så klart begränsad och behöver referenser, men det är inte farligt att bearbeta saker och att hävda att jag är av allmänt intresse.

      1. Nu har jag tagit ytterligare några steg och tönt på smärta som ett maktmedel, något som framkallar skada hos andra. Jag tänker att smärtan kan förstärka ett missbruk, i privata och professionella relationer, i en relation i en grupp.
        Inför nästa inlägg funderar jag kring att det är nödvändigt att få tid för samtal kring smärta. Jag inser att detta samtal kan missbrukas, användas för att manipuleras eller skada.
        Nu kom en människa på min vägen och stegen stillnar. För ett tag. Jag återkommer.

  5. jag går på yoga, och har tänkt att det är lösningen på mina problem. jag har mycket negativa tankar: att jag är misslyckad, att jag borde vara lycklig – jag har ju inga problem egentligen men jag förmår ändå inte vara glad och nöjd. I yogakursen ingår det också meditation, och då tränar man på att bara låta tankarna passera och inte fästa sig vid dem. När jag tänker efter så har det väl blivit bättre, men jag upplever det ändå som att jag går omkring med en ständig oro.

    1. Den ständiga oron är närvarande och svår. Precis som du försöker jag distrahera den, genom handling och tanke. Ibland lyckas jag, och ibland inte. Jag försöker tänka vad som är bra för mig, fysisk rörelse, hav, skratt, läsa. Men så hinner jag inte göra det där, eller orkar inte, och då blir det istället ett nederlag.
      För mig är det dåliga samvetet en bov. Jag tänker på det här med smärta som en tävling, som något en kan vinna eller förlora i. Smärta är för mig helt subjektivt – ändå jämför jag mig ständigt med hur andra har det. Genom att jämföra mig förminskar jag mig själv.
      Jag blir glad att det bland dina tankar finns en insikt om att då kan påverka, och att du gör det. Jag tänker att det är som med gamla hundar, fast vi människor blir ännu äldre. Det tar tid att lära sig saker, att hantera sig själv, men det är aldrig för sent. Varm omtanke till dig!

  6. Tack för din/er text. Den fick mig att känna mig mindre ensam.
    Jag är livrädd för smärta! Jag gör allt jag kan för att undvika smärta. Jag gör alexander teknik, mediterar, styrketränar och äter lchf. Att för att slippa fysisk men framför allt psykisk smärta.
    Om jag håller mig till mitt schema och gör allt som jag ”ska” göra varje dag så tickar dagarna på. Vissa gör mer ont andra mindre och vissa känns inte alls. Men när jag släpper på kontrollen kan jag uppleva eufori och fantastiska toppar. Men dalarna och kaoset kommer alltid förr eller senare och då är det med full kraft. Allt vänds uppochner och jag blir en gråtande, självhatande och självutplånande sak. Därför har jag mina rutiner för att slippa den stora smärtan. Fast jag undrar ofta om jag bara lever halvt. Men jag orkar inte med kaoset och smärtan.

    1. Så fint du beskriver din upplevelse. Smärta och rädsla går för mig hand i hand. Jag funderar också på om jag lever halvt. Jag försöker se hur jag kan leva helt, på ett kontrollerat sätt. Går det? Jag hoppas det och håller mig i den tanken.

  7. När jag och AnnaLina började prata om att göra inläggen om smärta var det som om det liksom öppnade något, för vad som går att säga, prata om, tänka kring. Jag tänker på rädslan och föraktet för svagheten, jag tänker på rädslan för att känna sig dödlig. Jag tänker på det som jag tror att både Ebba och Tova är inne på, det där om hur en kan förhålla sig till smärtan, som meningslös eller meningsfull, och konsten, får den vara terapeutisk, kan den vara terapeutisk, eller är den mer som ett självskadebeteende? Jag tänker att det såklart beror på vilken smärta, när, hur och var och så – men jag tänker också att det alltid är dubbelt, att det är både och, att smärtan skadar en och gör en helare, eller gör något bra, något som betyder, kanske. Jag blir ofta extremt rädd för smärta. Jag är rädd för vad den kan komma att göra med mig, jag är rädd att smärtan innebär att min kropp håller på att falla sönder, jag är rädd att smärtan ska tvinga mig att förändra mig, att tänka, att göra något. Ofta tycker jag det känns som om allt gör så himla ont. Ibland tycker jag om när det gör ont. Jag vet inte exakt hur jag ska skriva för att det ska bli begripligt. Men, tillbaka till det om smärtan och konsten, vad de är. Hur kan en veta? Hur kan en veta vad som är, kan eller skulle kunna vara bra för en – och är det bra med bra saker, och vad är egentligen bra?

  8. Ibland tror jag att många tror att om vi bara inte pratar om smärtan så kommer den att upplösas, delas upp i tusen olika partiklar och bara försvinna (detta trots att de flesta av oss vet bättre). Men i ett superwoman/man samhälle är det alltid fult och en svaghet och uttrycka sin smärta öppet… Jag tror att det är därför som de flesta av oss fäller sina tårar bakom stängda dörrar… för smärtan saknar rätten och synas om inte den har väldigt starka skäl. När jag bodde i Peking brukade jag ofta åka till bergen utanför stan under helgerna, där ute i det vilda kunde man höra skrik efter skrik, första gången jag var där blev jag livrädd och trodde genast att någonting hemskt hade hänt, när min kinesiska vän såg min förskräckta min förklarade hon att allt var i sin ordning, men att kineser brukade åka till bergen och skrika för att släppa ut all smärta och stress som man hade sparat på sig under veckan… Det fascinerade mig, denna koncept… Tänk om vi inte räknade till tio eller bet ihop – tänk om vi alla kunde bara skrika ut vår smärta och det var det mest naturliga – inga höjda ögonbryn, inga dömande blickar… Bara människor och deras smärta.

    1. Så fint du skriver om kanaler för smärta. Det konkreta sättet att ta hand om eller kanalisera sin smärta gör mig på något sätt trygg. I smärtan finns det mycket kreativitet och styrka. Denna styrka kan ibland vara svår att placera på en skala över bra och dåligt (Anna kommer skriva om det i sitt inlägg imorgon).
      Du skriver även om ett superman/woman samhälle. Jag känner igen mig. Samtidigt saknar jag det konkreta, vad är det jag ska uppnå, hur och vem ska jag vara? Jag anar hela tiden att jag inte är rätt, jag borde vara bättre, se annorlunda ut, prestera mer. Men, jag vet inte riktigt vad det är jag gör fel eller hur jag egentligen ska se ut.
      Jag fortsätter tänka på varför det är fult med smärta? Jag fortsätter också lite envist att tänka att vi måste prata om det. Vilket vi gör nu. Det är jag mycket glad över. Tack.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>