Lova mig att vara för jävlig!

Illustration av Anna Nygren.

Illustration av Anna Nygren.

Jag tänker på dig nu.

Och jag tänkte på dig när jag såg programmen om Astrid Lindgren som visades på tv. I ett av programmen citerades ett brev. Den åldrade Astrid skriver till sin unga brevvän: /…/ jag vill att du ska veta att en utomstående människa anser att du har rätt. Du har rätt att inte vara ett snällt och tåligt barn!

Jag önskar dig och mig en sådan uppmaning. Jag önskar oss en livslång brevväxling.

Astrid är filmad i sitt arbetsrum, vid skrivbordet i sommarhuset. Hennes kropp bär en förvissning om att det är hon och orden, hon och tankarna, och att det måste vara det viktigaste. De där programmen gjorde det verkligt för mig, insikten om hur viktiga du och jag är. Och att det krävs mod för att vara vi. Vi vill någonting och uttrycker det, genom att skriva.

Jag vill så gärna prata med dig om det här, men det är svårt. Att prata blir för lätt, det går för snabbt. Nyanser och rörelser som inte har där att göra blandar sig in i betydelsen och gör det rörigt. Det jag vill säga behöver sorteras, sköljas, gå genom kroppen ohotat. Mest av allt vill jag utbyta stora, svindlande tankar med dig. Tankarna som är som hemligheter för att det är så många som inte förstår. De förstår inte hur skrivandet kan vara ett behov, hur det kan ge tröst, hur det kan erbjuda vingar och vägar långt långt bort och hur det kan bli en strategi för överlevnad. Eftersom de inte kan förstå det så går det inte heller att omfamna skrivandets svårigheter, hur orden kan flytta förnuftet, hur känslan kan ta över, hur saknaden efter orden kan skapa hål och frustration.

Jag får så dåligt samvete när jag tänker att jag behöver vara för mig själv, när jag längtar efter att resa långt bort till havet och inte träffa en endaste människa. Jag vill berätta det för dig. Kanske kan du förstå och kanske vill även du fly. Kanske berättar du att du är svag och rädd för världen och rädd för dig själv. Jag försöker ge dig de rätta orden, de som tröstar och stärker, de som öppnar vägar och skapar trygghet.

Vi byter förtroenden. Du har en hemlighet, du vet att jag är en stark och ärlig och fin människa. Du begär av mig att jag ska skapa mig förutsättningar för att skriva, det är min skyldighet. Jag har en hemlighet, jag vet att du inte är ett hot utan bara väldigt skör. Jag begär av dig att skapa dig förutsättningar för att tycka om dig själv, det är din skyldighet.

Vi är sagofigurer i verkligheten. Du är Ronja och jag är Birk, eller tvärtom eller några helt andra. Jag tänker att Mattisskogen är världen och att världen måste överlevas. Jag finns här. Om du står där vid helvetesgapet så vet jag att jag hoppar. Jag sträcker inte ut min hand för den behöver du inte, du behöver bara vetskapen om att du  och jag kommer att klara oss även den här gången. Jag räknar och så hoppar vi, samtidigt.

Jag vill inte se den tredje och avslutande delen av tv-serien. Jag vill att Astrid ska fortsätta sin brevväxling och byta förtroenden i evighet, jag vill inte att hon ska dö på slutet. Men, det gör hon. Slutet kommer och som vanligt är det outhärdligt smärtsamt, men som vanligt blir livet som vanligt igen efter ett tag.

Jag skriver till dig nu. Jag skriver att runt om dig finns orättvisor och människor och livet som är för jävligt. Jag skriver att du måste bråka, du måste vara besvärlig och slåss. Du ska inte slå på dig själv, inte skada det underbart fina som är du. Men mot omvärlden måste du vara för jävlig!

Din vän, AnnaLina.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>