Katharsis på ett fik

image

Illustration av Anna Nygren.

Projektet Invite Me To My Own Words har snart kommit halvvägs. Första delen, som består av att öppna upp för en diskussion om scenkonst i denna blogg, är snart slut. Vid starten var en av mina utgångspunkter: ska jag fortsätta arbeta med scenkonst? En viktig fråga men tärande, irriterande påstålig i det att den förutsätter att jag INTE ska det. Den frågan har i mångt och mycket tagit över energin från frågorna: var är min lust? vad intresserar mig? hur ska jag uttrycka min kreativitet?

Projektets andra del går ut på att jag ska lösa 12 uppdrag (se Mina uppdrag). För dessa uppdrag finns regler och restriktioner kring tid, ekonomi, rapportering. Uppdragsgivarna har även erbjudits ett samtal med mig för att diskutera projektet och uppdraget. I förra veckan träffade jag en av mina uppdragsgivare för ett sådant samtal. Eftersom vi inte känner varandra började vi lite trevande i kön till kaffet. När vi väl satt oss ned öppnade min uppdragsgivare med att säga att hen nervös, för att jag inte skulle bli nöjd med det uppdrag jag skulle få. För mig var det fullkomligt naturligt och helt oväntat.

Tidigare har jag jobbat hårt och mycket. Jag har prioriterat nattarbete, jobbdiskussioner, planering framför socialt häng. Jag har haft en tanke kring att om inte någon annan gör saker är det lika så bra att jag gör dem. Mycket av detta arbete har varit utan lön. För några år sedan bestämde jag mig för att sluta jobba gratis. För andra som kliver in i medelåldern brukar detta beslut redan vara gjort. Resurser för att täcka bostadslån, barn och bil eller dyrvin, märkeskläder och resor är något som många fixat mycket tidigare. Jag upplever även att tänket kring att någon annan ska fixa allt också är löst. För mig i mitt arbete med teater innebar det här en identitetskris. Det var svårt att säga nej och svårt att inte jobba lika hårt och mycket. Det gjorde det lätt att glömma bort de goda erfarenheterna och lusten. Jag upplevde att jag genom att strukturera om min identitet slutade vara efterfrågad.

Genom att starta det här projektet ökade jag min egen medvetenhet. En medvetenhet om att jag har en hel del erfarenhet av att arbeta med scenkonst. Flera av dessa erfarenheter har jag fått tillfälle att titta tillbaka på, utvärdera och försöka lära mig av. Jag har kommit till insikt om att jag ofta känner mig misslyckad, fast jag inte är det. Jag har fått syn på situationer där mitt sammanhang varit dysfunktionellt medan jag själv gjort så gott jag kunnat. Det har varit turbulent och ibland ganska svårt.

I samtalet med min uppdragsgivare pratade vi om våra respektive erfarenheter. Under vårt samtal trädde förträngda fragment fram. Dessa fragment var förvånande nog bilder av mig själv som en kompetent och bra person. Jag fick syn på stunder där jag tyckt om mig själv och varit nöjd med det jag åstadkommit. När vi skiljdes åt hade en nyfikenhet vuxit fram, jag var intresserad av att veta vem den där smarta och bra personen är – personen som är jag. I och med vårt samtal var det något i mig som föll på plats, eller avtäcktes. Jag tvingades se förbi mitt eget självförakt, tvingades stå över motståndet från kraften av min egen konstnärlighet. Jag tvingades vara ödmjuk inför det faktum att jag är viktig, att jag spelar roll.

Insikterna från vårt samtal påminner om en rening. Det blir tydligt att de här projektet är en omstart. Kanske påminner känslan om den som fanns första dagen i skolan. Kanske påminner känslan om när jag första gången upptäckte att jag kunde forma en uttryck med en penna på ett papper. Kanske påminner känslan om när jag första gången stod inför skådespelare och de tittade på mig och ville veta. Den känslan som är att allt är möjligt, som innehåller nyfikenhet, som innehåller övertygelse om att det kommer att gå och som inte är rädsla för misslyckande.

Det som krävs av mig för att lösa mina uppdrag är att jag ska var mig själv, inte försöka vara någon eller något annat. Det är fullkomligt naturligt och helt oväntat. Jag förstår att den insikten går djupare än en timmes samtal på ett fik. Jag förstår att vårt samtal var en pusselbit i något större, en rörelse som jag själv satt igång i och med Invite Me To My Own Words. Jag vet att fortsättningen kommer bli mycket spännande.

Jag önskar er fina samtal över påsk. Vi ses snart igen!

AnnaLina

8 thoughts on “Katharsis på ett fik

  1. Det är SÅ Inspirerande att läsa om dina upptäckter genom att ha satt igång denna ’utvecklingsrörelse’ (försökte undvika ordet projekt…). Känner igen mig i så mycket. Får lust att göra det samma. Modigt och viktigt att du delar med dig. Tack!

  2. Vilka fina tankar-fin text!
    Känner igen mig i så mycket och funderar på varför jag bara gick på, jobbade gratis och var en duktig flicka!
    Jag skickar texten till mina döttrar som är mitt i livet och som ärvt ” min duktighet”
    Glad att jag genom Ulla får läsa det du skrivit.
    Kram

  3. Hej Kersti och Britt!
    Tack för att ni är med i samtalet.

    Tänk, jag är inte ensam i världen om att uppleva det här. Jag är inte ensam om att utsätta mig själv påfrestningar jag inte riktigt mår bra av. Det är sorgligt att vi verkar finnas i ett mönster där vi försöker fylla upp förväntningar från andra. Men, det allra finaste är ändå att vi kan se det och våga formulera det och hämta kraft och igenkänning hos varandra.

    Jag blir även lite nyfiken på ditt förhållande till projekt, Kersti. Jag håller med om att det jag gör med mig själv är större än ett projekt, men jag gör det greppbart när jag placerar det i den formen. Kanske vågar jag kliva ut i en rörelse när detta projekt tar slut?

    Kraft och mod till er alla!
    AnnaLina

  4. Det som du iscensatt föreställer jag mig som en ring eller rörelse av vänliga, nyfikna, kreativa personer som säger; vill du leka med mig, vill du pröva, ska vi undersöka detta? Det rör nog vid min tilltagande ’projektleda’ och i samma takt tilltagande behov av sammanhang, dialog och kontinuitet. Att få lägga mer energi på skapande och undersökande än på säljande, presenterande och paketerande. Och vad som gynnar självkänslan… Ja, det finns mycket att säga om detta. Kanske får bli ett samtal en dag?

    1. Jag tycker mycket om tanken att vi är tillsammans i en lek. Den tar jag med mig som en inre bild.
      Även jag lider av projektledan. Dess fördel är att den i sin form ibland blir mer kommunicerbar (också härligt ord) och förståelig.
      Vi fortsätter att leka och prata tycker jag, inom just de ramar vi tillsammans tycker är bra!
      På återhörande,
      AL

  5. Du är fantastisk syster min! Så fint och intressant att del av dina tankar. Hoppas du har gladaste påsken! Kran

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>