Jag är min egen kapten

image

Illustration av Anna Nygren.

Du och jag har ett samtal om vad jag ska bli. Du undrar varför jag inte kan vara det jag är, varför jag inte regisserar. Jag säger att jag inte får några jobb. Du undrar varför. Jag säger att jag inte är efterfrågad. Du undrar om jag gör mig påmind. Jag säger att jag inte orkar längre. Du undrar om jag är en dålig regissör. Jag är bra på att ta ansvar, att vara lyhörd. Jag är omtänksamhet och smart. Jag är tydlig och bra på att leda. Jag håller överenskommelser. Men jag är rädd, en rädsla som sitter fast i kroppen.

För lite mer än fyra år sedan fick jag ett samtal med en förfrågan om att jag kunde göra ett inhopp som regissör. Det var en nyskriven pjäs med en känd skådespelare i huvudrollen, repetitionerna hade pågått i tre veckor utan att ensemblen hade börjat arbeta praktiskt. Jag tänkte genast att det är omöjligt, att det är konstigt att den som ringer inte har insett det. Sen tänkte jag att den som frågar är en kompetent och erfaren person och om den nu tror så kanske det ändå är möjligt.

Jag ber att få återkomma. Jag ringer en vän och säger: Jag har fått ett kamikazeuppdrag. Tycker du att jag ska jag ta det?
Min vän säger att det är klart att jag ska. För att det är ett bra tillfälle. För att det är ett steg uppåt i min karriär.

Jag gör det. Jag ser alla faror, jag förstår att det inte går att fråga någon annan än mig. Jag har sedan länge planerat in en arbetsresa till Tbilisi. Den resan blir bara två dagar och dessa dagar blir hela min förberedelsetid. På ett kafé sitter jag och läser manuset, försöker göra en svepande analys om vad det handlar om. Jag har fått en ritning av scenografen men får ingen känsla för hur det går att röra sig i rummet. Jag är stressad, med ett lätt illamående. Redan där och då har jag klivit utanför det som jag kan kontrollera och känna mig trygg med.

Jag ger mig in i en storm som varar sex veckor. En regissör har bytts ut, tre skådespelare och en sufflös kommer att bytas ut. Samtliga i produktionen kommer erbjudas stödsamtal. Jag och andra i ensemblen kommer jagas av pressen. Produktionskostnaden kommer att fyrdubblas. Jag kommer att vara där hela tiden, jag kommer att styra skutan framåt. Jag kommer att skämmas för att jag mår så fruktansvärt dåligt, för att jag inte på något sätt tar hand om mig själv. Det kommer att bli ett kaos och i det kaoset gör vi en föreställning som går till en premiär.

Du frågar mig varför jag tog mig an uppdraget när jag visste att det var ett kamikazeuppdrag. Jag har inte tänkt på det. Du undrar för vem skull jag gjorde det. Kanske gjorde jag det delvis i jakten på en merit i cv:t, men det var inte det främsta. Det var för teaterns skull. För den avhoppade regissörens skull. För att jag är programmerad att hjälpa när någon behöver. Jag blir tyst och sen svarar jag dig att det inte var för min egen skull och blir fruktansvärt ledsen.

Jag försvann från teatern efter premiär. Det uppstod stiltje, men den sortens stiltje som döljer gammal sjö. Jag önskar att jag gått därifrån som en segrare, istället för att skämmas över hur dålig jag var. Jag önskar att jag inte slagit på mig själv, utan sagt ifrån och berättat om illamåendet och sömnlösheten som kom efteråt. Jag önskar att jag varit förmögen att ta det med en klackspark eller en som fet jävla spark i någon annans arsle än mitt eget. Jag önskar att jag är vore stolt för det jag gjorde, att jag gjorde något av det värsta och att jag klarade det.

Du berättar för mig att Kamikaze från början var något helt annat än ett uppdrag där någon förväntas offra sig själv. Det var en naturkraft, en tropisk storm, stark nog att skingra och förstöra.

Du säger att en av mina kvalitéer är att jag levererar. Att jag är pålitlig och att jag inte lämnar skeppet. Vi har inte känt varandra särskilt länge och jag förstår inte hur du kan veta. Du säger att det enda du gör är att lyssna på vad jag berättar.

Den gamla sjön ligger kvar och pyr. På stranden står vindpinade martallar. Jag har lärt mig en ny betydelse av kamikaze, jag andas djupt och ikläder mig den förståelsen.

Nästa gång vi träffas ska jag berätta för dig att jag är tillbaka. Jag ska berätta för dig om min nästa pjäs. Den ska handla om dig, och mig och otyglade naturkrafter.

Vi ses,
AnnaLina

3 thoughts on “Jag är min egen kapten

  1. Tack AnnaLina! En angelägen text. Känner igen smärtan när det är riktigt riktig svårt och tufft att ro ett projekt iland. Tack för att du processar detta öppet. Vi är ju inte ensamma, trots att det kan verka så!

  2. Hej och tack för er respons!

    Jag tänker också att jag inte är ensam och att många delar liknande berättelser. Jag behöver prata om det för att processa det igenom kroppen, och jag funderar kring vilka förutsättningar som behövs för att det ska bli ok att göra det? Jag tänker att jag inte har något att förlora på att berätta, enbart en stor vinst genom att få dela andras erfarenheter.

    Mod är en egenskap jag sätter högt. Att säga att jag är modig är den finaste komplimangen. Jag kan inte minnas att någon tidigare sagt det till mig i ett jobbsammanhang. Det är en stor lärdom för mig att se var och hur förutsättningar för mod skapas. Tack för att ni finns med i den rörelsen och i det här samtalet!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>