Jag är en övermänniska

Illustration av Anna Nygren.

Illustration av Anna Nygren.

Jag har tidigare gått ut med att jag INTE är någon övermänniska. Jag måste ta tillbaka det.

Som till exempel att jag just nu när jag är föräldraledig förväntar mig hinna med sådant jag inte hinner annars. Inte bara vara hemma med barn utan måla om toadörren, skriva långa brev, sy ett nytt överkast, driva minst två projekt, skriv blogginlägg, styrelsearbeta, söka jobb, söka stipendium och svara på de 221 obesvarade mail som finns i min brevkorg. Allt utifrån en övertygelse om att när jag är föräldraledig den här gången ska jag inte kräva lika mycket av mig själv utan ta det lugnare. Jag upplever inte alls att jag är unik.

Under några år arbetade jag som regiassistent. Vid ett tillfälle assisterade jag en produktion på den stora scenen. Det var en stor ensemble med större och mindre roller. Föreställningen var flera timmar lång, med avancerad scenografi, många byten och omfattande teknik. Det var ett krävande arbete för regissören som hade svårt att räcka till. Som regiassistent ansvarade jag för planering av repetitioner och kostym- samt sminktider, jag tog även ansvaret för de tekniska genomgångarna samt medlade i konflikter mellan producent och teknisk personal, jag gav instruktioner till skådespelare i mindre roller då det inte fanns tid för dem att repetera, jag lyssnade till gråtande skådespelare i korridorerna som kände sig övergivna och så vidare. Min arbetsdag började klockan åtta och slutade strax efter midnatt, beroende på hur länge regissören ville förbereda eller om hur länge huvudrollsinnehavaren behövde prata av sig i telefonen. Det var på väg mot en katastrof. Jag såg det i hyfsad god tid och talade om det för ledningen. De förstod och sköt till extra resurser i form av pengar för att köpa loss tid från redan trötta och stressade skådespelare och tekniker. Arbetet fortsatte och allt blev bara värre. Jag försökte stötta regissören mentalt, även fysiskt genom att under repetition leda denna över golvet genom scenerier vi tillsammans planerat.

Det är fyra dagar innan premiär, femton skådespelare, ungefär lika många tekniker samt övrig personal, står redo för att börja en extrainsatt heldagsrepetition på den stora scenen. Regissören är försvunnen. Vi måste köra så jag tar över, via mikrofon och headset koordinerar jag skådespelare och teknik. För första gången lyckas vi göra ett genomdrag av hela föreställningen. Jag upplever en lättnad hos de andra, jag har tagit dem framåt genom det som verkade omöjligt.

Dagen efter sjukskrivs regissören och teaterchefen kliver in och tar över regiansvaret. Tillsammans går vi igenom scenerier, strykningar och förslag på åtgärder för att få ihop kaoset till en föreställning. Under repetitionerna sitter jag bredvid chefen ute i salongen. Chefen undviker helt ögonkontakt, istället kommer enbart svordomar och fräs åt mitt håll. Med den ytterst lilla ork jag har kvar ger jag chefen den information som behövs. Efter avslutad repetition dagen innan premiär skickar producenten hem mig i taxi. Jag protesterar inte utan är helt slut.

Det blir en premiär. Jag sitter i mörkret på första raden, med blödande rött läppstift, och gråter mig igenom den fyra timmar långa föreställningen. I tystnad.

Några månader senare had vi teknisk utvärdering av produktionen. Jag bad om att få ta till protokollet att arbetet inte var värt insatserna, att produktionen krävde för mycket av både de medverkande och teatern, emotionellt och ekonomiskt. Regissören är nu tillbaka från sin sjukskrivning och jag får svar på tal: Det här är teater – då får man tåla lite! Det är lika bra du lär dig.

Jag återkommer ofta till det där med att ”det är lika bra du lär dig”. Jag tänker att just det där vill jag inte lära mig, det där att jobba med stress och illamående i kroppen. Jag tänker att jag försöker vara medveten om det och inte utsätta mig för sådana situationer igen. Jag lär mig hela tiden om hur viktigt det är med tydliga ramar för mig själv och mitt arbete. Att jag först och främst måste se till att orka själv innan jag hjälper andra. Det är inte så lätt.

Jag vet att  du vet att det ibland är lättare att vara en övermänniska. En sån som jobbar fler timmar än det verkligen finns, som trots ständig sömnbrist, egna och andras skrik, ändå försöker prestera något. En sån som tar på sig det röda läppstiftet och levererar.

Med förhoppning om en fortsatt lugn dag,
AnnaLina.

(Puh, jag hann skriva sista ordet innan barnet vaknade. Överkasten hann jag däremot inte sy färdigt.)

 

2 thoughts on “Jag är en övermänniska

  1. En gång träffade jag en koreograf på en fest. Eller rättare sagt en för detta koreograf. Vi var på en studentnation i Uppsala. Hon var utbildad i London och hade också jobbat där under flera år. Men nu hade hon börjat plugga för att skaffa sig en annan karriär. Jag frågade vad hon skulle bli nu. Läkare svarade hon kort. Oj, det låter svårt sa jag imponerad. Nej skrattade hon tillbaka. Det är hur enkelt som helst. Allt jag behöver göra är att infinna mig på den plats som står på schemat. Jag behöver inte fundera på om jag får ett jobb, om jag får betalt. Jag behöver inte bygga ett sjukhus för 0 kr och be folk arbeta gratis eller till väldigt låg lön under usla villkor och förhållanden. Att bli och vara läkare är otroligt enkelt jämfört med att vara koreograf. Bordet är dukat och jag får hela tiden höra hur värdefull jag är.
    Svaret förvånade mig först men ganska snart förstod jag vad hon menade. Min fru studerar nu till läkare och det är intressant vilka resurser det finns i vissa branscher.
    Att jobba med scenkonst i Sverige kräver övermänniskor. En ska koka soppa på en spik om och om igen. Att samtidigt ha familj eller odla andra intressen är i princip omöjligt. Min första kollega sa till mig med viss bitterhet i rösten. Tror du att du ska kunna leva ett vanligt liv och vara dansare? Haha Glöm det.
    Jag har fyllt min övermänniskokvot och försökt att inte vara övermänniska då det inte längre är ett alternativ. Jag har ännu inte funnit några vägar och tänker att jag behöver gå en helt annan väg och finna en plats där man inte behöver vara övermänniska. Läkare kanske.

  2. Tack för dina tankar, Martin. Jag tänker att något av det viktigaste är att våga prata, precis som du gör.
    Jag kommer precis hem från ett läkarbesök. Läkaren hade 20 minuter att förfoga över mig. Besöket tog 25 minuter. Jag tyckte mig förnimma hur läkaren gjorde två saker samtidigt, avsluta mig och förbereda för nästa. För min del var det ett mycket fruktbart möte, jag fick mina piller plus en del omtanke och livsvisdom. Jag tyckte mig ändå känna hur stressen fanns där. Trots jobb och betalt är tiden begränsad för samtalet med människan, för viljan att göra bra i från sig utan att göra våld på sig själv eller sina patienter.
    Jag tänker att det inte bara gäller frilansande aktörer eller fast anställda läkare. Jag tänker att det kanske är en större rörelse, mycket mer omfattande än en bransch eller enskild aktör.
    Jag tror på att försöka att vara människa och möta andra i det, precis som du skriver. För det krävs kanske att gå på nya vägar, vägar som leder bort men ibland tillbaka. Jag har ännu inte slutat hoppas att det går att arbeta med scenkonst inom de premisserna. Jag fortsätter ett tag till.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>