Slutrapport : uppdrag 10

image

Det uppdrag Fransesca gav mig bestod av en enda mening: Om jobbet är ett maraton, men man själv en sprinter – hur hitta en bra strategi för långsiktig hållbarhet?

Jag associerade på en gång till stress och avsaknad av ramar. Jag funderade kring vilket ansvar vi tar gentemot varandra och hur vi formulerar våra förväntningar inför varandra. Nästan omedelbart efter att jag börjat tänka kring hur jag skulle lösa det här uppdraget noterade jag snabb andning och hög puls hos mig själv. Jag hade börjat springa. I mina tankar planerade jag för hur jag skulle intervjua ett antal personer kring deras arbetssituation, vara med dem i arbetet och föra noteringar kring hur de arbetade – eller inte arbetade – med långsiktig hållbarhet i sina egna och andras kroppar. Jag tänkte att det skulle ta lång tid och bli en avhandling. Min analys skulle utgöra en metod och ett verktyg för människor att använda praktiskt i sina arbetsliv.

I det här projektet har jag med min Robin, som är dramaturg. Till Robin lämnar jag mindre rapporter kring tankar och strukturer om hur jag planerar att lösa mina uppdrag. När vi pratade om det här uppdraget bad Robin mig backa och titta på uppdraget igen, bestämma tid och omfattning för svaret och formulera det i relation till frågan. Ett uppdrag som är en mening lång kräver kanske ett svar som bara är en mening lång. Jag gjordes uppmärksam på att det nu var jag som var sprintern.

Mest av allt har det här uppdraget följt med mig som en påminnelse om och uppmaning till att se över min egen arbetstakt. Vilken typ av lopp springer jag? Hur vilar jag? När springer jag stafett och när springer jag ensam? Jag springer i princip aldrig ensam och jag måste påminna mig om det. Jag ska vänta in och möta den som kommer med stafettpinnen och jag ska lugnt och kontrollerat lämna över stafettpinnen till nästa. Samtidigt måste jag lyssna till min egen kropp och vilken takt den har.

Mitt svar blir nu två meningar, men det går att välja bara en av dem.

1. ATT SÄTTA UPP ETT RAMVERK FÖR MITT ARBETE SOM JAG SJÄLV KONTROLLERAR OCH SOM GÖR ATT JAG FUNGERAR.

2. ATT BESÖKA EN KYRKOGÅRD REGELBUNDET.

Tack för att jag fått tänka!
AnnaLina

Det tar inte slut

Illustration av Anna Nygren.

Illustration av Anna Nygren.

Det kan hända mycket på kort tid… För ett år sedan bestämde jag mig för att sluta med teater. Jag skulle göra något annat, oklart vad. Anledningen till att jag skulle sluta var också något oklar – det rörde sig kring känslor som uppgivenhet, frustration och rädsla. Teater var i princip det enda jag hade arbetat med fram till dess.

För att vara riktig säker på att gjorde rätt val startade jag detta projekt. Under rubriken Invite Me To My Own Words skrev jag en blogg – med illustrationer av Anna Nygren – vars syfte var att diskutera rädslor, strukturer och praktiska förutsättningar för producerande av scenkonst. I projektet ville jag samtala om sårbarhet. Jag ville undersöka den egna konstnärlighetens villkor. Jag ville ge världen nya regler att förhålla sig till. Jag ville våga påstå att jag inte är unik. Jag ville våga påstå: JAG ÄR AV ALLMÄNT INTRESSE!

Varje vecka gjorde jag en reflexion kring vem eller vad eller var jag var. Jag bjöd in andra att vara med mig i samtalet kring detta. Det kom att handla om smärta. De kom att handla om insikter. Det kom att handla om att våga tro på att jag är någon. Det kom att handla om att våga misslyckas. Det kom att handla om att våga lita på andra. Det kom att handla om de svårigheterna det innebär att var konstnär. Det kom att handla om ekonomiska förutsättningar. Det kom att handla om bekräftelse. Till slut kom det att handla om att inse att det enda jag vill är att arbeta med teater.

Jag insåg att det jag kan och tycker är absolut viktigast är teater. Jag insåg att det jag tyckte var mest lustfyllt och mest nödvändigt var att arbeta med teater för barn och unga. Det var den insikten som fick mig att söka arbetet som konstnärlig ledare på barn- och ungdomsteatern ung scen/öst. Där arbetar jag nu och mitt yrkesliv består till mer än 100 % av teaterarbete. Jag tänker, andas och skapar scenkonst och möter dagligen frågor kring strukturen och villkoren för detta arbete.

Till Invite Me To My Own Words bjöd jag in tolv personer, personer jag kände och personer jag aldrig träffat, och uppmanade dem att ge mig varsitt uppdrag. Syftet med uppdraget var att ge mig verktyg att hitta tillbaka till mina egna ord, till min konstnärlighet. Hur uppdraget skulle formuleras bestämde uppdragsgivaren.

Min frågeställning kring om det går att genom andra få syn på min egen konstnärlighet har visats sig fungera, över min förväntan. Jag har vågat lämna ifrån mig ansvar, och vågat lyssna till att andra är intresserade av det jag håller på med. Jag har vågat erkänna för mig själv att jag duger, till och med mer än så – jag är begåvad, smart, kompetent, bra på att leverera och intressant. En annan viktig lärdom har varit att våga rapportera om mina misslyckanden, att misslyckas är även det ett genomförande på något sätt.

Det första uppdraget från Tova är påbörjat. Jag och Linn kommer mötas i två olika överenskommelser.
Det andra uppdraget från Gabriele är inte påbörjat, fast det i mig känns som det är avslutat för att jag under en period tänkte så mycket på det.
Det tredje uppdraget från Johanna har jag börjat med i omgångar, jag ska sammanfatta mina tankar kring ett synopsis och maila till Johanna.
Det fjärde uppdraget från Irma är slutfört, men saknar rapport. Jag har skrivit ett brev till min imaginära bror men han ville inte ta emot det…
Det femte uppdraget från Emilia är pågående. Min vandring i Vivica Bandlers fortspår blev något helt annat än jag tänkt mig. Min loggbok innehåller tankar kring hur det är att vara teaterchef, i nära samtal med Vivica.
Det sjätte uppdraget från Anna är ej påbörjat (Jag planerade att genomföra det idag på min födelsedag på gården utanför, tillsammans med mina barn – i snön. Dagen idag blev utan snö och jag ligger nedbäddad i sängen och hostar…)
Det Sjunde uppdraget Juli är påbörjat. Jag har träffat Musse i ett första samtal och avtalat med Hilda och Luiza att träffas.
Det Åttonde uppdraget från Lehna är rapporterat som ett kreativt misslyckande. Att under två månader gå promenader och sedan göra skisser visade sig svårt.
Det Nionde uppdraget är ett påbörjat samtal mellan mig och uppdragsgivaren Judit. Vårt uppdrag ska ske tillsammans, mer än så vågar jag inte berätta.
Det Tionde uppdraget från Fransesca är utfört men inte rapporterat. Svaret på Fransescas fråga innehåller egentligen bara en mening, men har av någon anledning blivit svårt att skriva.
Det Elfte uppdraget från Kajsa är i på ett sätt påbörjat, tolkat från mitt eget perspektiv. Där jag befinner mig nu går det ut på att lära mig att andas, att sluta tänka och bara vara – som en ingång i det kreativa skapandet.
Det Tolfte uppdraget från Athena är påbörjat. På sätt och vis även avslutat men i just detta uppdraget kräver jag mycket av mig själv, det finns en rädsla för att inte göra tillräckligt. Jag har inte rapporterat av det men kanske gör jag det på fredag. Kanske behöver jag inte vara rädd utan istället koncentrera mig på det jag faktiskt gör.
Bonusuppdraget från Marcus har jag gjort första delen av. Marcus och jag kommunicerar kring dess andra del.

Jag gav mig själv ett år att tänka och idag skulle varit den stora finalen. Jag har börjat ett arbete på heltid, jag är förälder till två barn som jag vill bygga lego och berätta sagor för, jag har även en kropp som jag börjat lyssna till och är villig att kommunicera med kring mina behov. Jag behöver mer tid. Invite Me To My Own Words är inte slut – jag vill inte avsluta det. Jag fortsätter det här projektet, så länge jag behöver.

Någon gång i framtiden kommer det bli en storstilad final av fyrverkerier och tårta och skrik över trädtopparna! Du kommer att få en inbjudan.

Vi hörs och ses,
AnnaLina

Mission 4:2

fbI wrote a letter for my imaginary brother. I wrote it to a particular person that I don’t know and never have met. Now I asked the person for his address. I’m not sure if I’m brave or just stupid.

The message says:

”Do you have a certain address you like to give me? Or I could send the letter to a place where you stay (a theatre, hotel, train station). If you’re really brave I could give it to you live, but that is a premium.

All my best regards,
AnnaLina Hertzberg”

Mission 6:1

Photo AnnaLina Hertzberg.

Photo AnnaLina Hertzberg.

We had a chat, Musse Mathilda Rasmussen and I, of words and silence. Afterwards it feels like having a working aerobics session – including a shower.

I need to admit that it made me quite nervous to talk without interruption, with no respond from my chat partner. But I did it. I also listened to Musse without responding, without smiling or laughing (though I had the impulse of doing it several times) – and it was really peaceful.

Afterwards we talk about what we’ve done, mostly agreeing of the experience of feeling less lonely about certain things. Words, politics, love and sex. And lot of things in between. We also gave words to our common desire to make qualified chats.

At one point I surprised myself when I started to talk about the effects of this project. That is, normally I’m make up or handle different things and situations where other people become amused spectators, within the frames of Invite Me To My Own Words I find myself being the audience of my own performance.

I will continue chatting and give further report. It might be that my chat partner give a report as well.

I’m proud of both of us, for daring to choose each other for this chat.

See you,
AL

Uppdrag 11:1

image

Jag har med mig en vän och kollega. Jag har anmält oss båda till en kvällskurs av kundaliniyoga. På sätt och vis är det här början på mitt uppdrag från Kajsa.

Jag förväntar mig att slappna av, att träna utan att få ont, att bli varm. I övrigt vet jag ingenting.

Jag noterar att det som huvudsakligen krävs av mig är att vara närvarande, att inte bry mig om eller ta in människorna runt omkring mig. Jag är där för att stärka mig och mitt nervsystem.

Vi ombeds vid ett tillfälle att flåsa som hundar, med tungan hängande långt ut ur munnen. Det roar mig mycket och känns på något sätt tryggt. Så länge jag är i rörelse,följer instruktioner eller räknar håller jag huvudet rent.

Passet avslutas med en meditation. Jag ska ligga under en varm filt och inte göra någonting, inte ens andas medvetet. Mina tankar far iväg, det handlar mest om jobb, måsten eller intemåsten.

När jag lämnar yogan är jag ändå lugn och till min förvåning ganska fnissig. Jag är också mycket sugen på chips.

Jag tänker att mitt mål för den här kursen ska bli att klara av den fem minuter långa meditationen utan att tänka. För det har jag fram till nyår på mig.
För att lösa mitt uppdrag har jag fyra veckor från nu.

/AL

 

 

Uppdrag 10:1

image

I den svarta lilla bok där jag förvarar mina uppdrag noterar jag vid det tionde:

Jag springer. Min impuls är inte  att pausa, tanka, andas. När farten, intensiteten, blir för hög – då spurtar jag. Jag springer.
Kroppen svarar. Den tvingar mig att stanna. Den tvingar mig själv till utsatt tid med vila. I vilan känner jag käkarna, bettet. I vilan känner jag magen, låren. Jag hör signalen och låter den sjunka in – du behöver inte springa.

 

Slutrapport : Uppdrag 8

image

Idag är det sista dagen för det åttonde uppdraget. Uppdraget var en uppmaning att under två månader 5 dagar i veckan gå en en timme lång promenad i skogen – utan att lyssna på musik, tal eller radio – och efteråt rita en snabb skiss av det jag upplevt.

Jag har misslyckats med uppdraget. Sammanlagt har jag gått tre promenader samt gjort tre skisser.

Den första promenaden var med barnvagn, tillsammans med ett sovande barn. För att inte inledas i frestelse lämnar jag telefonen hemma. Under den timme promenaden varar finner jag mig tvingad att stoppa ett tiotal impulser att svara på mail, skicka frågor över sms, passa på att ringa samtal kopplade till arbete eller förtroendeuppdrag. Jag noterar detta bredvid skissen jag gör.

När jag börjar min andra promenad är det i början av en dag för arbete, jag hade SJU timmar för att hinna med ALLT – inklusive gå en lugn promenad i skogen. Jag är stressad. Jag har börjat dagen med att vara allmänt grälsjuk och har med nöd och näppe tvingat i mig frukost. När jag sätter ned foten mot asfalten för att ta mitt första steg gör det ont. Jag fortsätter framåt, mot det skogsparti som finns nära mitt kontor. Varje gång foten möter marken är det som ett hugg upp mot ryggen och in i magen. Jag har telefonen med mig. För att kontrollera tiden på promenaden. I skogen är underlaget mjukare, ändå blir jag mycket andfådd då smärtan gör att jag spänner mig. Efter 33 minuter stannar jag på en bergknalle framför en död, ganska ful tall. Jag andas och räknar grenar. Jag kan inte fortsätta gå. Det är skönt att sitta ned men inte särskilt bekvämt. Jag ritar grenar, ådror och barr och klockar mig själv på telefonen. Sedan går jag ned för berget. Det är inte längre smärta i varje steg. Jag har fortfarande ont men det står inte i vägen för allt annat.

Den tredje promenaden är i sol. Jag stannar ofta och tittar på trädens skuggor. När jag kommer tillbaka till kontorets solvarma trappa ritar jag ur minnet av björktrastar som lyfter från marken.

Istället för 40 promenader har jag gått 3. Jag har alltså misslyckats med att genomföra detta uppdrag inom utsatt tid. Mer viktigt än så, jag har vågat misslyckas samt erkänna att jag gjort det.

Lehna, tack för att du tog dig tid att tänka ut en utmaning till mig. Jag kommer ta den med mig och jag kommer att lösa den, inte just idag och kanske inte innan 5 november 2015. Men jag kommer att lösa den.

/AL

Mission 4:1

image

Irma asked me to find myself a brother. I’ve been looking for him and now I found him. He will receive a letter from me. I’m not sure how to start the letter for my imaginary brother. I try a few different ways:

”To My Brother. Hi Bro. Broskee.”

None will do.

”Hello,

I’m far away from you, but still very close. I like thinking about you. You are the one that annoys me the most, the one that teases me, the one that I always compete with, the one I love the most and my heart will burst if you disappear…”

I let you know when the letter is finished. Until then I let the Table Mountains pretect me and my brother.

See you,
AnnaLina

Uppdrag 3:1

image

Jag sitter på flygplatsen och väntar på att få gå ombord. Under den resa som kommer ska jag börja lösa uppdraget från Johanna.

Det är ett ödesmättat och svårt uppdrag. Samtidigt lätt och lustfyllt. Jag grät lite redan när jag fick det och gråter lite nu med. För att Johanna vet, för att hon hela tiden har vetat.

Snart börjar resan, i kamp, tårar och solidaritet!

/AnnaLina

 

Uppdrag 5:1

Förord adressatenJag smygstartar mitt femte uppdrag om kvällen i min säng. Förordet till Vivica Bandlers memoarer (i samarbete med Carita Bäckström) pekar mot platser, reella eller i fantasin, som talar om begär och viss förnekelse.

I dagens logg till Emilia skriver jag: ”Resan med Vivica går krokigt, jag kryssar mellan bokstäverna och omskrivningarna. Hon gömmer sig. Idag är jag för trött för kurragömma men jag kommer tillbaka.”

/AnnaLina