Slutrapport : uppdrag 10

image

Det uppdrag Fransesca gav mig bestod av en enda mening: Om jobbet är ett maraton, men man själv en sprinter – hur hitta en bra strategi för långsiktig hållbarhet?

Jag associerade på en gång till stress och avsaknad av ramar. Jag funderade kring vilket ansvar vi tar gentemot varandra och hur vi formulerar våra förväntningar inför varandra. Nästan omedelbart efter att jag börjat tänka kring hur jag skulle lösa det här uppdraget noterade jag snabb andning och hög puls hos mig själv. Jag hade börjat springa. I mina tankar planerade jag för hur jag skulle intervjua ett antal personer kring deras arbetssituation, vara med dem i arbetet och föra noteringar kring hur de arbetade – eller inte arbetade – med långsiktig hållbarhet i sina egna och andras kroppar. Jag tänkte att det skulle ta lång tid och bli en avhandling. Min analys skulle utgöra en metod och ett verktyg för människor att använda praktiskt i sina arbetsliv.

I det här projektet har jag med min Robin, som är dramaturg. Till Robin lämnar jag mindre rapporter kring tankar och strukturer om hur jag planerar att lösa mina uppdrag. När vi pratade om det här uppdraget bad Robin mig backa och titta på uppdraget igen, bestämma tid och omfattning för svaret och formulera det i relation till frågan. Ett uppdrag som är en mening lång kräver kanske ett svar som bara är en mening lång. Jag gjordes uppmärksam på att det nu var jag som var sprintern.

Mest av allt har det här uppdraget följt med mig som en påminnelse om och uppmaning till att se över min egen arbetstakt. Vilken typ av lopp springer jag? Hur vilar jag? När springer jag stafett och när springer jag ensam? Jag springer i princip aldrig ensam och jag måste påminna mig om det. Jag ska vänta in och möta den som kommer med stafettpinnen och jag ska lugnt och kontrollerat lämna över stafettpinnen till nästa. Samtidigt måste jag lyssna till min egen kropp och vilken takt den har.

Mitt svar blir nu två meningar, men det går att välja bara en av dem.

1. ATT SÄTTA UPP ETT RAMVERK FÖR MITT ARBETE SOM JAG SJÄLV KONTROLLERAR OCH SOM GÖR ATT JAG FUNGERAR.

2. ATT BESÖKA EN KYRKOGÅRD REGELBUNDET.

Tack för att jag fått tänka!
AnnaLina

Det tar inte slut

Illustration av Anna Nygren.

Illustration av Anna Nygren.

Det kan hända mycket på kort tid… För ett år sedan bestämde jag mig för att sluta med teater. Jag skulle göra något annat, oklart vad. Anledningen till att jag skulle sluta var också något oklar – det rörde sig kring känslor som uppgivenhet, frustration och rädsla. Teater var i princip det enda jag hade arbetat med fram till dess.

För att vara riktig säker på att gjorde rätt val startade jag detta projekt. Under rubriken Invite Me To My Own Words skrev jag en blogg – med illustrationer av Anna Nygren – vars syfte var att diskutera rädslor, strukturer och praktiska förutsättningar för producerande av scenkonst. I projektet ville jag samtala om sårbarhet. Jag ville undersöka den egna konstnärlighetens villkor. Jag ville ge världen nya regler att förhålla sig till. Jag ville våga påstå att jag inte är unik. Jag ville våga påstå: JAG ÄR AV ALLMÄNT INTRESSE!

Varje vecka gjorde jag en reflexion kring vem eller vad eller var jag var. Jag bjöd in andra att vara med mig i samtalet kring detta. Det kom att handla om smärta. De kom att handla om insikter. Det kom att handla om att våga tro på att jag är någon. Det kom att handla om att våga misslyckas. Det kom att handla om att våga lita på andra. Det kom att handla om de svårigheterna det innebär att var konstnär. Det kom att handla om ekonomiska förutsättningar. Det kom att handla om bekräftelse. Till slut kom det att handla om att inse att det enda jag vill är att arbeta med teater.

Jag insåg att det jag kan och tycker är absolut viktigast är teater. Jag insåg att det jag tyckte var mest lustfyllt och mest nödvändigt var att arbeta med teater för barn och unga. Det var den insikten som fick mig att söka arbetet som konstnärlig ledare på barn- och ungdomsteatern ung scen/öst. Där arbetar jag nu och mitt yrkesliv består till mer än 100 % av teaterarbete. Jag tänker, andas och skapar scenkonst och möter dagligen frågor kring strukturen och villkoren för detta arbete.

Till Invite Me To My Own Words bjöd jag in tolv personer, personer jag kände och personer jag aldrig träffat, och uppmanade dem att ge mig varsitt uppdrag. Syftet med uppdraget var att ge mig verktyg att hitta tillbaka till mina egna ord, till min konstnärlighet. Hur uppdraget skulle formuleras bestämde uppdragsgivaren.

Min frågeställning kring om det går att genom andra få syn på min egen konstnärlighet har visats sig fungera, över min förväntan. Jag har vågat lämna ifrån mig ansvar, och vågat lyssna till att andra är intresserade av det jag håller på med. Jag har vågat erkänna för mig själv att jag duger, till och med mer än så – jag är begåvad, smart, kompetent, bra på att leverera och intressant. En annan viktig lärdom har varit att våga rapportera om mina misslyckanden, att misslyckas är även det ett genomförande på något sätt.

Det första uppdraget från Tova är påbörjat. Jag och Linn kommer mötas i två olika överenskommelser.
Det andra uppdraget från Gabriele är inte påbörjat, fast det i mig känns som det är avslutat för att jag under en period tänkte så mycket på det.
Det tredje uppdraget från Johanna har jag börjat med i omgångar, jag ska sammanfatta mina tankar kring ett synopsis och maila till Johanna.
Det fjärde uppdraget från Irma är slutfört, men saknar rapport. Jag har skrivit ett brev till min imaginära bror men han ville inte ta emot det…
Det femte uppdraget från Emilia är pågående. Min vandring i Vivica Bandlers fortspår blev något helt annat än jag tänkt mig. Min loggbok innehåller tankar kring hur det är att vara teaterchef, i nära samtal med Vivica.
Det sjätte uppdraget från Anna är ej påbörjat (Jag planerade att genomföra det idag på min födelsedag på gården utanför, tillsammans med mina barn – i snön. Dagen idag blev utan snö och jag ligger nedbäddad i sängen och hostar…)
Det Sjunde uppdraget Juli är påbörjat. Jag har träffat Musse i ett första samtal och avtalat med Hilda och Luiza att träffas.
Det Åttonde uppdraget från Lehna är rapporterat som ett kreativt misslyckande. Att under två månader gå promenader och sedan göra skisser visade sig svårt.
Det Nionde uppdraget är ett påbörjat samtal mellan mig och uppdragsgivaren Judit. Vårt uppdrag ska ske tillsammans, mer än så vågar jag inte berätta.
Det Tionde uppdraget från Fransesca är utfört men inte rapporterat. Svaret på Fransescas fråga innehåller egentligen bara en mening, men har av någon anledning blivit svårt att skriva.
Det Elfte uppdraget från Kajsa är i på ett sätt påbörjat, tolkat från mitt eget perspektiv. Där jag befinner mig nu går det ut på att lära mig att andas, att sluta tänka och bara vara – som en ingång i det kreativa skapandet.
Det Tolfte uppdraget från Athena är påbörjat. På sätt och vis även avslutat men i just detta uppdraget kräver jag mycket av mig själv, det finns en rädsla för att inte göra tillräckligt. Jag har inte rapporterat av det men kanske gör jag det på fredag. Kanske behöver jag inte vara rädd utan istället koncentrera mig på det jag faktiskt gör.
Bonusuppdraget från Marcus har jag gjort första delen av. Marcus och jag kommunicerar kring dess andra del.

Jag gav mig själv ett år att tänka och idag skulle varit den stora finalen. Jag har börjat ett arbete på heltid, jag är förälder till två barn som jag vill bygga lego och berätta sagor för, jag har även en kropp som jag börjat lyssna till och är villig att kommunicera med kring mina behov. Jag behöver mer tid. Invite Me To My Own Words är inte slut – jag vill inte avsluta det. Jag fortsätter det här projektet, så länge jag behöver.

Någon gång i framtiden kommer det bli en storstilad final av fyrverkerier och tårta och skrik över trädtopparna! Du kommer att få en inbjudan.

Vi hörs och ses,
AnnaLina