Ett sorts avslut – bortanför sundet

Illustration av Anna Nygren.

Det var länge sedan och jag arbetade på en av Sveriges länsteatrar. Under en period saknade jag lägenhet och bodde därför på teatern, i en loge längst upp i ett torn med utsikt över sundet.

De flesta länsteatrar har frilansare. Som frilansare flyttas en ofta från sin sociala kontext till ett ställe där arbetsplatsen är den enda fasta punkten. Min fasta punkt var teaterns kök, det blev ett tillfälligt vardagsrum för mig och de andra frilansarna. En av dem var du. Du var pensionerad men drygade ut kassan med att ta skådisuppdrag då och då, på olika platser långt från det du kallade hemma. I den pjäs du arbetade med hade du en mindre roll, vilket du tyckte var skönt men tråkigt, och därför mycket ledig tid.

Många kvällar och helger satt vi i köket. Över en kopp te gav du mig råd inför livet, om kärleken och hälsan. Du berättade anekdoter från din skådespelarkarriär och minnen ur den ström av människor som du flutit förbi. Du var även tyst och lyssnande till mig. Med kisande ögon bakom gråa glasögon iakttog du mig. Famlande försökte jag berätta om var jag befann mig och vad jag ville, med teatern och livet.

En söndagskväll hade vi suttit och pratat länge. Innan vi skiljdes sa du: AnnaLina, du måste våga ta dig tid att lyssna på dig själv.

Det är ett halvår sedan jag drog igång det här projektet, Invite Me To My Own Words. Jag kallade det en inventering. Genom att tänka, skriva och samtala har jag gått in i en process av upptäckande och avslöjande. Om jag inte hade dragit igång den här processen hade jag kanske inte kommit ihåg hur du och jag satt i teaterns kök och pratade.

För att orka arbeta med teater behöver jag ta ansvar för och lyssna på mig själv. För att orka arbeta med teater behöver jag prata och se på världen tillsammans med dig. Jag behöver våga försöka förstå det som händer och försöka vara tillräckligt stark eller svag för att se allt det andra. Jag behöver våga ställa frågor istället för att ge svar, våga vara oplanerad och våga vara sårbar. Jag måste lova mig själv att vara för jävlig. Jag måste blunda och försöka se vad som är viktigt.

Jag tänker att den största lärdomen jag hittills dragit av Invite Me To My Own Words är att jag blivit påmind om hur viktigt det är att samtala. Prata, prata, prata! Och håll tyst ibland – länge.

Det här var det sista inlägget i projektets första del. Jag tackar Anna och er alla andra som är med på resan. För nu fortsätter vi samtalet, här och på andra ställen. Den 5 maj börjar arbetet med mina uppdrag, följ med och lägg dig i. Tills vi hörs och ses igen säger jag: du måste våga ta dig tid att lyssna på dig själv!

Allt gott,
AnnaLina

Ibland går inte tågen i tid och alla batterier tar slut

Illustration av Anna Nygren.

Illustration av Anna Nygren.

Jag har mejlat ett underlag till Anna för veckans inlägg. Vi har haft ett samtal kring den illustration som ska göras. Vi pratar om resor, som tar slut och som fortsätter.

Planen är att jag ska skriva inlägget på ett tåg mellan Stockholm och Gävle. När jag kommer till Centralen gör ett elfel att resan ställs in upp. Tidigt nästa morgon sätter jag mig på ett snabbtåg, då saknas plötsligt lokföraren. Jag flyttar över till ett regionaltåg vars dörrar inte fungerar men som ändå planerar att avgå hyfsat i tid. Jag har två timmar på mig att skriva och lägga upp inlägget. När tåget äntligen rullar ut från Stockholms Central kan jag konstatera att det inte finns någon internetuppkoppling och att batteriet på både min dator och telefon är slut. Mina vägar ut i etern klipps av.

Tiden tog slut och det som finns kvar är anteckningarna jag skrev i min kalender: Det blir inte alltid som jag tänkt mig. Även om resan ställs in betyder inte att den inte blir av. den skjuts upp och händer en annan gång.

image

Nästa vecka kommer det sista veckoinlägget.
Vi hörs,

AnnaLina

Den dolda pusselbiten

Illustration av Anna Nygren.

Illustration av Anna Nygren.

Jag får ett mejl från dig där du ställer några frågor. Du undrar hur jag under åren jag skrivit har förvaltat min lust? Du undrar hur jag tagit hand om idéer jag inte haft möjlighet att genomföra direkt? Hur jag pratat om mina idéer med andra? Hur jag konstruerat nya idéer? Hur jag ser tillbaka på idéer?

När jag försöker svara hamnar jag i ett snurr av tankar där det blir omöjligt att fokusera. Jag väntar några dagar och märker hur jag i huvudet börjat lägga ett pussel. Bitar som ligger huller om buller men ändå hör ihop på något sätt.

Den biten som är den gröna skolskrivboken. Den biten som är dagboken. De bitarna som är ord på papperslappar, på insidan av pärmar, i kalendern.

Den biten som är den första pjäsen. Några meningar som växte till en pjäs och som handlade om precis allt jag just då behövde. Jag körde på, av lust, av nödvändighet, och de andra hängde med.

Biten som är romanen jag skrev på under ett helt år. Som krävde mig, vissa dagar var jag tvungen att skolka från folkhögskolan jag då gick på. Den oändligt många tjocka sidor långa roman som några år senare blev en kort pjäs. Jag körde på men med ett större krav på mig att blir förstådd och bekräftad.

En bit där det står vittne. De ideér som stannat inuti mig, eller på en pappersbit eller i en skrivbok och som därför inte har några vittnen glöms bort.

Pusselbiten som är den föreställningen när stressen stod framför alla orden men skrevs ändå. Pjäsen kom ur en övertygelse men jag hann inte med själv. Jag skrev och regisserade men minns mycket litet, annat än det var jag som skulle göra, lösa, få ihop, fixa.

Pusselbiten som föreställer anställningsintervjun där auktoriteten förklara att om jag ska få den här tjänsten på den där fina teatern måste jag avstå från all min egna konstnärlighet.

Pusselbiten som är första pjäskontraktet på en institution. Pjäsen som jag försöker få ihop trots att jag är sjuk och varken kan tänka eller skriva. Omständigheter som gör att jag måste bryta kontraktet och förlorar arvodet. Biten bredvid den som klibbats fast och som är skammen över att inte leverera, känslan av att det här var sista chansen, tron på att mig som en skrivande person som slocknat.

Den biten som det står kontroll på.

Den biten som det står censur på.

De bitar som är samtal om text. Bitar som fylls av mina ord om andras texter, min respons och mina tankar, mina försök att se och lyfta. En bit som är tom, orden om mina texter. Den biten som raderat ut sig själv för att den inte orkar lyssna på någon annan – för att den inte vet själv.

Den pusselbit som är du, som är en skrivande i blivande och ställer frågor till mig om mitt konstnärskap. Kanske får jag svårt att svara just dig eftersom jag tänker att jag ska vara en förebild. Jag är någon som arbetat länge och borde skaffat mig metoder och kunskap och en idébank stor nog att aldrig tömmas.

Den bit som är din första fråga. Den bit som är din andra fråga. De bitar som är dina frågor.

Den biten som är ett ord eller en mening som ställer sig utanför kontrollen, som struntar i censuren. Den som är mod och kärlek. Den biten som är lust. Den biten som är självklarhet.

Gömd under de andra hittar jag en bortglömd bit. På den står det ANDAS.

Jag stannar vid den där pusselbiten en stund. När jag tittar framåt är det inte lika skrämmande att svara på dina frågor. När jag tänker att jag kan påverka allt det där, utifrån insikten kring vad som är viktigt för mig.

När jag letar efter svar upptäcker jag att det är som att jag stängts ute från mig själv en lång stund och nu behöver komma på hur jag tar mig in igen. Genom att börja leta bland pusselbitarna har jag återfunnit nödvändigheten av att andas. Av att skrivandet är andning och ett måste.

Puss,
AnnaLina

Inför havet är det svårt att mögla

Illustration av Anna Nygren.

Illustration av Anna Nygren.

När jag stiger iland genomgår jag en metamorfos. Jag kom från storstaden till båten likt en stressad monstermaskin, med krav om att prestera, kreera, med mera. När jag kliver av på ön är jag en vindstark martall som stadigt blickar ut över havet.

Jag är född och uppvuxen med hav inom synhåll. Havet har bestämt förutsättningarna;  om tidningen kommer fram, vilket rum i huset vi ska vara i – beroende på vilket håll det blåser från, om jag kan ta mig dit och därifrån. När jag flyttade hemifrån bytte jag sida av havet, men var fortfarande i dess närhet. Så flyttade jag igen, fortfarande med vattenkontakt. Jag arbetade med vattnet utanför fönstret. Jag flyttade igen och igen och hamnade där jag bor nu – utan sjö. Jag har en fin utsikt från mitt arbetsrum, men jag kan inte spegla mig i havet.

När jag nu stigit iland på ön blir jag inbjuden av havet att vila min blick i det. Jag kan inte stressa förbi utan måste stå där vid stranden och lämna mig själv. Havet uppmanar mig till att vara utanför tiden. Mina egna problem blir små och futtiga, min hjälplöshet ter sig löjligt liten i jämförelse med havets oändlighet. Jag inser att det inte är någon mening att blir stressad över att inte hinna kolla mejlen. Jag kapitulerar inför att uppfylla alla krav jag ställer på mig själv.

Jag bestämmer mig för att jag inte behöver göra någonting annat än att känna åt vilket håll vinden blåser. Jag ser hav, stenar, tallar, linjer, färger, former. Jag bestämmer mig för att bara vara och inte göra något särskilt med alla dessa intryck, inte använda dem på något särskilt sätt. Då kommer den – en första oformulerad tanke. Den växer snabbt till ett idéembryo som önskar bli någonting. Denna önskan som är en lust som är drivkraft som är en förutsättning för att kunna skapa. Jag vill och tror och har en ambition att göra något, förändra och påverka något. Nödvändigheten att få göra det är självklar och utan ifrågasättande. Jag är sprudlande kreativ, jag fokuserar och skapar. Havet blåser liv i mig.

Nu är tallen tillbaka i stan. Lite rädd att verka patetisk över att ha hittat sig själv vid havet. Nog vet jag att havet kanske bara är ett hjälpmedel, men kanske kan jag komma ihåg att använda det hjälpmedlet ibland? För att sträcka mig själv handen så att jag klarar det där trappsteget över ifrågasättandet av min egen kreativitet. Och kanske är det lite synd om storstaden. I jämförelse med havet blir det är inte en rättvis match. I den storstaden där jag bor finns åtminstone havet nära. Det tar inte särskilt många minuter att hitta det. Men havet kan inte komma till mig – jag måste komma till havet. Eller förflytta min tanke.

Så, nu kliver jag på båten i tanke och laddar för att om en liten stund kliva av – i förvandling. Återstår att se om du känner igen mig.
AnnaLina

Katharsis på ett fik

image

Illustration av Anna Nygren.

Projektet Invite Me To My Own Words har snart kommit halvvägs. Första delen, som består av att öppna upp för en diskussion om scenkonst i denna blogg, är snart slut. Vid starten var en av mina utgångspunkter: ska jag fortsätta arbeta med scenkonst? En viktig fråga men tärande, irriterande påstålig i det att den förutsätter att jag INTE ska det. Den frågan har i mångt och mycket tagit över energin från frågorna: var är min lust? vad intresserar mig? hur ska jag uttrycka min kreativitet?

Projektets andra del går ut på att jag ska lösa 12 uppdrag (se Mina uppdrag). För dessa uppdrag finns regler och restriktioner kring tid, ekonomi, rapportering. Uppdragsgivarna har även erbjudits ett samtal med mig för att diskutera projektet och uppdraget. I förra veckan träffade jag en av mina uppdragsgivare för ett sådant samtal. Eftersom vi inte känner varandra började vi lite trevande i kön till kaffet. När vi väl satt oss ned öppnade min uppdragsgivare med att säga att hen nervös, för att jag inte skulle bli nöjd med det uppdrag jag skulle få. För mig var det fullkomligt naturligt och helt oväntat.

Tidigare har jag jobbat hårt och mycket. Jag har prioriterat nattarbete, jobbdiskussioner, planering framför socialt häng. Jag har haft en tanke kring att om inte någon annan gör saker är det lika så bra att jag gör dem. Mycket av detta arbete har varit utan lön. För några år sedan bestämde jag mig för att sluta jobba gratis. För andra som kliver in i medelåldern brukar detta beslut redan vara gjort. Resurser för att täcka bostadslån, barn och bil eller dyrvin, märkeskläder och resor är något som många fixat mycket tidigare. Jag upplever även att tänket kring att någon annan ska fixa allt också är löst. För mig i mitt arbete med teater innebar det här en identitetskris. Det var svårt att säga nej och svårt att inte jobba lika hårt och mycket. Det gjorde det lätt att glömma bort de goda erfarenheterna och lusten. Jag upplevde att jag genom att strukturera om min identitet slutade vara efterfrågad.

Genom att starta det här projektet ökade jag min egen medvetenhet. En medvetenhet om att jag har en hel del erfarenhet av att arbeta med scenkonst. Flera av dessa erfarenheter har jag fått tillfälle att titta tillbaka på, utvärdera och försöka lära mig av. Jag har kommit till insikt om att jag ofta känner mig misslyckad, fast jag inte är det. Jag har fått syn på situationer där mitt sammanhang varit dysfunktionellt medan jag själv gjort så gott jag kunnat. Det har varit turbulent och ibland ganska svårt.

I samtalet med min uppdragsgivare pratade vi om våra respektive erfarenheter. Under vårt samtal trädde förträngda fragment fram. Dessa fragment var förvånande nog bilder av mig själv som en kompetent och bra person. Jag fick syn på stunder där jag tyckt om mig själv och varit nöjd med det jag åstadkommit. När vi skiljdes åt hade en nyfikenhet vuxit fram, jag var intresserad av att veta vem den där smarta och bra personen är – personen som är jag. I och med vårt samtal var det något i mig som föll på plats, eller avtäcktes. Jag tvingades se förbi mitt eget självförakt, tvingades stå över motståndet från kraften av min egen konstnärlighet. Jag tvingades vara ödmjuk inför det faktum att jag är viktig, att jag spelar roll.

Insikterna från vårt samtal påminner om en rening. Det blir tydligt att de här projektet är en omstart. Kanske påminner känslan om den som fanns första dagen i skolan. Kanske påminner känslan om när jag första gången upptäckte att jag kunde forma en uttryck med en penna på ett papper. Kanske påminner känslan om när jag första gången stod inför skådespelare och de tittade på mig och ville veta. Den känslan som är att allt är möjligt, som innehåller nyfikenhet, som innehåller övertygelse om att det kommer att gå och som inte är rädsla för misslyckande.

Det som krävs av mig för att lösa mina uppdrag är att jag ska var mig själv, inte försöka vara någon eller något annat. Det är fullkomligt naturligt och helt oväntat. Jag förstår att den insikten går djupare än en timmes samtal på ett fik. Jag förstår att vårt samtal var en pusselbit i något större, en rörelse som jag själv satt igång i och med Invite Me To My Own Words. Jag vet att fortsättningen kommer bli mycket spännande.

Jag önskar er fina samtal över påsk. Vi ses snart igen!

AnnaLina