Jag rättar till nackrosetten och går ut

Illustration av Anna Nygren.

Illustration av Anna Nygren.

Vi möts över en tablettburk, tar varsin alvedon 665 mg och inleder sedan ett samtal om konst. I förbifarten har vi nämnt något om det där med psykosomatisk smärta och övermänniskor. Du och jag vill gärna vara sådana som klarar av allt, som saknar eller i alla fall står emot alla former av smärta. Vi vill inte att folk ska tycka synd om oss.

Vi pratar om konst, reflekterar kring rörelser och mönster. Vi problematiserar relationer och dialoger inom ramarna för vårt samtal. Jag upplever att vi är i ett landskap där jag hör hemma och där jag vet hur jag tar mig fram. Ibland saknar jag svar och ibland hittar jag gömda saker i mig själv som jag överraskas av, men jag behöver inte förställa mig eller hålla tyst. I vårt samtal om konst är det mesta tillåtet, förutsatt att vi följer reglerna om att lyssna på och tala till varandra.

Anna skriver i sitt förra inlägg om skapandet som en konsekvens, eller en möjlighet, att våga känna. Skapandet blir en ventil där det är tillåtet, undercover, att känna. Att känna att det faktiskt gör ont, får göra ont, och att smärtan kan vara en tillgång.

Ibland blir jag provocerad över denna ventils unika värde. Det härliga och fria i att den finns gör mig dysfunktionell då den saknas. När jag inte arbetar får jag svårigheter att uttrycka mig och blir rastlöst irriterad över att människor utanför mitt konstnärliga samtal inte förstår mig. När samtalet och skapandet saknas mig växer värken. När den bestämda formen för skapandet inte finns får smärtan fritt spelrum och äter sig inåt uppåt framåt. Jag har tappat bort min yrkesidentitet och har ont. Det gör att jag skäms och jag gömmer mig.

Du och jag har ett pågående samtal om konst. När vi träffas pratar vi inte om vår egen smärta, annat än som en kort check. Utifrån en ömsesidig förståelse har vi ändå konstruerat en livlina. Vi har byggt en struktur för hur vi talar till varandra, och i den strukturen har vi hittat en plats för samtalet om vår egen smärta. Vi talar inte om smärtan med varandra men vi skriver.

Mitt sms till dig i natten: ”Jag känner mig värdelös och har ont. Längtar bort mot hav och ostressiga platser.”

Jag vet att du vet vad jag menar. Jag vet att du vet att det viktiga är att jag får skicka ett sms till dig, som ett inlägg i vårt ständigt pågående samtal, och att du svarar när du har tid och lust. Jag vet att du vet att du inte behöver ta ansvar för det jag skriver för orden är mina. Jag vet att jag inte behöver ta ansvar för det du skriver tillbaka, eftersom de orden är dina. Jag får prata om min smärta inom ramarna för det konstnärliga samtalet och det gör mig trygg.

Några dagar innan vi ses har jag varit på resa. Jag skickade ett meddelande till dig: ”Jag är på ön. Luften är klarare och tanken lättare.”

Nu står vi där vid burken, med varsitt vitt piller i handen. Alldeles snart ska vi börja arbeta. ”Så fint att se dig” säger du ”och tack för ditt sms.” Tack själv. Och tack ni andra som varit med i samtalet. Det här är sista och avslutande texten om smärta. Anna och jag, och kanske du, kommer säkert komma tillbaka till det på olika sätt i framtiden.

Ta hand om dig,
AnnaLina

DUBBELHET och FÖRSÖK ATT FUNKA

Illustration av AnnaLina Hertzberg.

Illustration av AnnaLina Hertzberg.

AnnaLina frågar om vi ska byta. Text och bild. Bild och text. Så att jag ska skriva en text. Jag säger att jag gärna gör det. Nu är jag livrädd. Jag tänker på skrivandet som luften jag andas och kroppen jag kallar min. Att skriva är så lätt och så svårt.

Jag ska skriva något om smärtan och det dubbla, att vilja slippa smärtan och att ha den som en sorts utgångspunkt för allt allt allt. Skrivandet är en direkt konsekvens av att inte kunna prata om det som gör ont, av att uppleva att det jag säger blir obegripligt, att mina erfarenheter inte definieras som verkliga erfarenheter, av att vara obegriplig, av att inte kunna prata. Tystnaden och obegripligheten är i sig en smärta. Orsaken till tystnaden och obegripligheten en annan smärta. Jag börjar skriva i något som gör ont, börjar gräva där, där det gör ont.

Smärtan och skrivandet är alltså mycket mycket nära. Och skrivandet är det bästa jag vet. Vill jag då bli av med smärtan?

Jag tänker på detta med konst som terapi (som finns med i kommentarerna från första inlägget om smärta), och att jag upplever att det kan finnas något lite nedlåtande i tonen, när folk som håller på med konst talar om konst som varit-är-gör terapi. Som att den inte är Riktig. Inte Riktig och Ren konst. Jag tänker att det är en könad föreställning – icke-manlig, smutsig, terapikonst. Jag tänker på vems lidande som räknas. Och vems lidande som är klibbigt och fult, och vems lidande som är statistik, och vems lidande som är simulerat och avhjälps med en ny frisyr. Jag tänker på min position – att det är ett fruktansvärt privilegium att kunna göra konst av sin smärta. Jag tänker på min position och att den knappast kan kallas smärta, på att jag borde kunna låta bli smärtan, bara ha det bra, bra bra bra. Jag tänker på att inget kan vara bra.

Jag försöker dela upp det i bra och dålig, intressant och icke-intressant, produktiv och improduktiv smärta. Sån smärta som är intressant, tex hjärt-smärta, alltid aktuellt. Sån smärta som är ointressant: Stressmigrän, tandvärk, skoskav. Men sen är det som att allt ändå bara blandas ihop.

Den fysiska och psykiska smärtan i mig är samma. Den är rädsla och dåligt samvete, den är viljan att skydda och att skrika och slå och begrava sig levande och bara dricka varm choklad hela tiden. Det är alla känslor på samma gång.

Och då är jag ändå bara inne i min egen smärta (om en nu kan dela upp smärtan och klistra fast den vid en person, om en kan se personer som på riktigt åtskilda). När jag tänker på att det finns massor av andra smärtor, som är lika svåra att kommunicera som min, blir det ännu svårare.

Vad går att förstå och vad går inte att förstå? Vad vill jag förstå och vad vill jag inte förstå? Vad vill jag att andra ska förstå? Jag tänker att det inte går att ta över någon annans smärta – och att det är en dum grej att försöka, för det skulle samtidigt vara att ta ifrån någon det som kanske är dens konst, det som kanske är det allra viktigaste. Ibland blir jag rädd för att andra ska försöka förstå mig. Jag vill bli förstådd och samtidigt inte. Kanske känner andra liknande saker. Men samtidigt behövs ibland en spricka, där något kan läcka ut. Det kan behövas någon/några andra, som kanske inte fattar, eller delar, eller bär min eller någon annans smärta, eller försöker göra det, utan bara är där bredvid, håller en hand eller liknande. Men att hitta de situationerna när det känns som en bra grej är inte så lätt.

Jag tänker, att jag definitivt inte har någon strategi eller metod eller whatever, för att kunna hantera livet, konsten och smärtan. Det funkar inte. Det är alldeles trasigt och jag säger att det är bra (till mig själv och till andra). Och jag tänker att på något sätt är det bra. På andra sätt inte. Och jag är en av alla dessa varelser som finns i den här världen där allt liksom gör ont. Mer eller mindre ont i olika kroppar.

Kramar Anna!!

 

Jag saknar mandat att komma mig själv nära

Illustration av Anna Nygren.

Illustration av Anna Nygren.

Tack O för att du hade ett samtal med mig klockan tre på morgonen. Även om det du skrev försvann finns viljan till att kommunicera, problematisera, berätta något kvar. Tack C, T, E, B, F och J. Jag blir rörd och tacksam över det mod du visar och den tid och det förtroende som du ger mig. Denna vecka fortsätter Anna och jag tankarna kring smärta och dess tabun, med inspiration från dig.

Min erfarenhet av att arbeta med skådespelare innefattar många och långa diskussioner om den roll de ska spela och vilka karaktärsdrag den ska ges. Det handlar om hur rollfiguren ska röra sig, tänka, vad den tidigare upplevt och vad den känner just här och nu i en specifik situation. Jag har varit med då en skådespelare undersökte en rollfigur med lungproblem – hur rör sig en person som har svårt att andas och ständigt hosta, vad gör det med en psykiskt? En annan spelade en sjukgymnast med ständig värk och med en hemlig längtan efter att dansa tango, hur påverkar det? Ytterligare en skådespelare skulle försöka förstå och gestalta en mördare, som var helt övertygad om den inte gjort något fel. Och så vidare… Inför repetitionerna förbereder sig skådespelarna, hur det är att ha ont, lär sig dansa tango, sätter sig in i tankar och beteende mönster som är främmande. Sedan pratar vi om det tillsammans, gör en tolkning, söker en kropp, ett språk för att gestalta dessa roller. Det finns en nyfikenhet och en vetgirighet att förstå det främmande. Dessa samtal är ofta ömtåliga, det behövs trygghet för att våga prova saker som från början inte kan kontrolleras.

För mig är dessa samtal viktiga och en stor del av behållning av att arbeta med teater. Jag tycker om att ha en struktur och en form för att problematisera en tematik, utifrån de egna fysiska och psykiska erfarenheterna.

Det krävs tid för att tala. Det förutsätter trygghet och tillit att ha dessa samtal som arbetsmetod. Att arbeta med sig själv som referens och sila andras erfarenheter genom sin kropp förutsätter en trygg grund att stå på. Denna grund byggs inifrån och utifrån.

I takt med att tid och resurser minskar krymper utrymmet för att prata. Det gäller repetitionsarbete och andra led i en produktionsprocess. Förutsättningarna har ändrats i och med att det kommer krav på besparingar och att bli mer effektiv. Mer teater för pengarna! Det som krävs för att processen ska ticka på stäms av – hur en skådespelare ska gå, hur en trappa ska säkras, vilka ord som ska sägas eller när en ridå ska dras. Tid för att prata om problem, som inte är direkt relaterade till leveransdatum, hinns inte med. Det ligger på individen att ta ett personligt ansvar för att inte belasta, inte ta tid, för sådant som är personligt. Även om de är problem som relaterar till en arbetsuppgift. I synnerhet sådana problem som saknar en lösning, eller som ta tid att närma sig – så som fysisk eller psykisk smärta.

Jag tänker att tid inte trollar bort smärta. Jag tänker ändå tid kan innehålla en tillåtelse till att tala om den, att det innebär att färre skamkänslor som i sin tur i viss mån reducerar smärta. Jag tänker att sådana saker som smärta kan bara bäras av den person som har det, men att det kan bli lättare att hitta en form för att uttrycka eller sortera sin upplevelse. Finns det en stabil grund med förutsättningar för att kunna vara den jag är, på mina villkor men den kropp, den smärta, den rädsla jag har, tror jag det blir bättre. Jag vill tro det.

Det samtal som pågår här på bloggen rymmer strategier, för att stå ut med smärta eller rädslan för den, för att förstå vad det är som händer. Jag uppfattar även en längtan efter att sätta ord på och problematisera vad som händer, i och mellan kroppar. Denna längtan och dessa strategier kommer följa med oss, försvinna och komma tillbaka, utvecklas och invecklas. Vi hjälper varandra att skapa en gemensam plats.

Fortsätt gärna samtalet som en kommentar nedan, eller genom att skicka ett mejl till info@invitemetomyownwords.se. Vill du se förra veckans kommentarer hittar du dem här. (Vill du följa de kommentarer som kommer in, fyll i rutan längst ned på sidan och skriv något i kommentarsfältet. Du får sedan ett mejl där du bekräftar att du vill följa med. Samma sak gäller för att följa nya inlägg.)

Jag och Anna fortsätter tänka med dig.
Vi hörs nästa vecka!