Jag biter ihop – Temporomandibulär dysfunktion

image

Illustration av Anna Nygren.

Jag är nyss hemkommen från ett besök hos sjukgymnasten. Iförd plasthandskar stack hen in sina fingrar i min mun för att känna på trycket, för att undersöka om mitt bett kan vara orsaken till huvudvärk. Vid en punkt gjorde det mycket ont, så pass att jag skrek högt. Jag är inte en person som skriker högt, jag är mer en person som biter ihop och räknar till tio, eller till hundra eller hur långt det nu behövs för att komma över impulsen att skrika aj eller nej eller sluta. I detta ögonblick blev jag tagen på bar gärning. Med en främmande människas fingrar i munnen kunde jag inte bita ihop. Jag var tvungen att avslöja min smärta.

Jag säger ibland att jag har ont, ont i huvudet, ont i magen, ont i ryggen. Ont som en ursäkt för att jag är grining eller inte orkar eller söker ett bekräftande av att det är ok att ta en tablett. Ont som att jag biter ihop och klarar av saker ändå. Jag tycker inte om att ta tabletter och undviker helst det. Förutom när jag jobbar. Då måste jag ju. Då kan jag inte vara grining och inte orka. Då måste jag klara av, utan att klaga, utan att visa, att klara av att leverera det jag åtagit mig.

Jag säger ibland att jag det är lite jobbigt. Jobbigt som att inte sova, som att oroa mig för framtiden, jobbigt som att inte tycka om mig själv, jobbigt som att inte vara den jag tror att andra förväntar sig att jag ska vara. Jobbigt som att alltid ta allting på allvar. Jobbigt som att inte orka. När jag arbetar kan jag inte tycka att det är jobbigt, då biter jag ihop. Det finns så många som har det värre. Jag kan inte begära att någon ska förstå – jag vet inte hur jag ska uttrycka mig.

Jag går till doktorn ibland. Som nu, efter ett år med mentalsmak i munnen och huvudvärk. Hos doktorn är jag relativt duktig på att beskriva mina symptom, lyssna på råd och tips (i den mån de finns) samt vara nöjd och glad över att få bli lyssnad på en stund. Oftast går jag därifrån utan något svar, eller mer ett diffust svar av att det inte är något som är fel – och om jag får ont igen ska jag så klart ringa. Den här gången fick jag värk- och depptabletter samt ett visitkort till den där sjukgymnast. Jag är inte unik.

Jag möter dig här, bland kommentarer och mejl. Jag möter dig på arbetsplatser eller hos vänner. Jag får sms från dig för att du inte orkar ses. Jag läser om dig i tidningen och hör reportage om dig på radion. Ibland får jag veta det värsta. Jag ser att du drar dig undan, för att inte vill visa det där onda eller jobbiga. Jag skäms, och du skäms.

Min upplevelse är att smärta är något vi väljer att inte prata om. Min upplevelse är att det är skamligt att prata om den, istället kör vi bara på. Är det så? Är det för att vi saknar ord eller kunskap? Jag har ett behov av att prata om smärta, fysisk såväl som psykisk, men jag vet inte hur jag ska börja?

Jag och Anna som gör illustrationerna till Invite Me To My Own Words funderar på smärta. Vi kommer ha det som ett återkommande tema här i bloggen och vill gärna veta vilka tankar, frågor och erfarenheter du har. Tillsammans vill vi bjuda in dig i ett samtal kring smärta och om hur vi talar och inte talar om den. Skriv som kommentar nedan eller maila till info@invitemetomyownwords.com. (Vill du följa det andra skriver som kommentarer, skriv något i kommentarsfältet och fyll i rutan längst ned på sidan.)

Så länge gör jag övningarna jag fått av sjukgymnasten och tar mina tabletter när larmet på telefonen säger doing, doing. Jag försöker att hitta ett avslappnat läge för käken.

Atralgiska hälsningar,
AnnaLina

 

 

Inställt inlägg

Illustration av Anna Nygren.

Illustration av Anna Nygren.

JAG (4 dagar sen): Hej Anna! För första gången bestämmer jag mig för att inte skriva. Det stora barnet är sjukt så jag hinner varken tänka eller skriva. Vill du ändå göra en illustration? Kanske ett ord bara, ”tomt”, eller nåt? Om inte har jag full förståelse. Kram AL

ANNA (2 dagar sen): Hej! Det låter som ett klokt beslut. Jag har en bild som jag gjorde för ett tag sen. Jag skickar den här. Kanske funkar den? Stora kramar

JAG: Den är fin. Som att vi tänker samtidigt. Utan ansträngning och med nyfikenhet. Febern fortsätter här hemma. Kramar! Ps. Jag är en sån som inte ställer in. Det här är en inte helt oangenäm känsla. Trevligt liksom.

ANNA: Fint att det är en trevlig känsla! Jag är också lite sjuk. Snoriga kramar!

JAG: Jag tänker lite i alla fall, fast jag inte har tid. Om att hålla deadlines och leverera. Om vad det är värt. Och om att det för det mesta är bra för mig med strukturer och mål, förutsatt att jag gjort eller satt dem själv eller tillsammans med andra. Som nu med dig. Jag uppskattar vår gemensamma struktur. På fredag (eller lördag) kommer utkast till nästa inlägg. Ha det fint till dess. Kram och sov gott

ANNA: Jag ska fundera lite på vad jag tänker om strukturer och mål. Kram!

I betydelsen var ordet

image

Illustration av Anna Nygren.

När jag tänker på sorgen som är för stor för kroppen och att det då finns ord och meningar att hålla mig i. Att det finns referenser och verktyg som jag kan hålla mig i och flyta. När jag tänker på hur ord räddar liv och hur ord hjälper människor att dö – då tänker jag att den skatt jag betalar är för låg.

När jag tänker på ditt avskedskalas. Att det var för storslaget och oförståeligt att greppa. Att du inte fanns. Vi som nu ändå var kvar med insikten om att du kommer inte in genom dörren, kommer inte alls. Att vi hade svårt att hitta våra egna ord i det och att flera av oss valde andras ord.

Jag arbetar med ord, dess tillkomst och gestaltning. Jag ägnar stor del av min yrkesverksamma tid åt att prata om text, tolka och ändra. Tillsammans med andra tar jag ställning till ett specifikt ords innebörd, gräver i det, vänder på det. Dessa ord blir i förläggningen till teaterföreställningar eller bokstäver och text i någon annan form. Jag reflekterar inte så mycket över det. Annat än att det är självklart.

Där på kalaset vet jag inte vad som kommer att hända, vem jag är. Det finns ingen given dramaturgi och inga inrepeterade scenerier. Jag har inga egentliga förväntningar, jag tror ingen av oss har det, inte på varandra och inte på oss själva. Vi är maktlösa inför det faktum att du är försvunnen och vi kan inte göra någonting åt det. Vi kan bara vara i sorgen och i glädjen över att  ha träffat dig.

Du har bett oss att vara osentimentala och inte hålla några tal. Du har bett oss att lära känna varandra. Det finns en soppslev. Den soppsleven kan höjas mot taket om någon vill göra något. Vi skulle inte hålla några tal men en sång eller en dans går bra. Kanske även ett minne om det är kort och underhållande. Eller en dikt. En dikt av någon levande författare, eller någon död. En dikt skriven om dig eller för dig och av mig eller någon av de andra som är här. Vi behöver inte prata när vi inte vet vad vi ska prata om. Vi behöver inte prata men vi kan läsa några rader från en skrynklig lapp ur fickan och lyssna på varandra.

Diktens korta rader blir till en livlina och vi håller hårt fast i den. Några ord simmar förbi och andra stannar kvar. Ett ord. Just det där ordet. Jag vet inte varför just det där ordet skrevs. Jag vet inte om det var planerat att just jag skulle läsa det. Eller jo, jag vet att det inte skrevs det till mig. För den som skrev vet inte att jag finns. Men, den visste att det finns många som mig. Som behöver det där ordet och alla dom andra orden. Ord som skapar betydelse. Meningen är, att det ordnar sig. Att det är ok. Och flera andra meningar och undermeningar.

Mitt i allt det känslomässiga (och kanske är det just när det läses en väldigt dålig parafras på en känd författare och jag skruvar lite på mig men inser ändå det sanna och innerliga i intentionen) griper tanken om kulturens nödvändighet tag i mig. Om inte någon skrivit den där dikten och det där ordet, om inte något bestämt sig för att det viktiga är att tänka och formulera det, om inte någon getts förutsättningar för att förädla tanken och orden, om inte vi haft något att hålla oss i.

Du var klok som bjöd in oss till ditt kalas. Du var klok som gav oss ett tillfälle att bara vara och upptäcka det storslagna. Du är klok och jag stoppar ned den klokheten i fickan och tar den med mig.

/AnnaLina

Pizza och presenter

Illustration av Anna Nygren.

Illustration av Anna Nygren.

Jag gjorde min regidebut i en källare på Sankt Nikolaigatan i Visby. Jag var sex år, pjäsen var Klas Klättermus och ensemblen bestod av barn boende i kvarteret. Jag minns det som en lyssnande skara med stort engagemang för att ta emot instruktioner under repetitionerna. Vi hann aldrig spela upp någon föreställning, eftersom vi ständigt blev avbrutna av att det var matdags och alla var tvungna att gå hem.

När jag senare i livet haft premiär har jag fått presenter. Några av de presenter jag fått är Machiavellis ”Fursten”, en biografi om Ingmar Bergman, en lesbisk roman. Jag har även fått jag vantar som kostymören hade stickat, boxningshandskar, ett illande rött läppstift med tillhörande läppenna. Jag inte tänkt på dessa presenter i någon större grad som en spegling av mej. När jag fick ”Fursten” blev jag lite fundersam och undrade vad presenten stod för…

Jag undervisar i att skriva dramatik. För mig går det ut på att få deltagarna att tänka själva, att upptäcka hur smarta de verkligen är och att de kan och bör ifrågasätta andras sanningar. Mitt fokus är att se hur andra utvecklas, och att de vågar ta sig själva och sina texter på allvar.

När vi träffades senast, för en omgång textsamtal, hamnade vi upprepade gånger i samtal kring ledarskap. Vi pratade om att det finns en rädsla för att dela med sig av sin kunskap, som vore den hemlig. Att det i undervisningssammanhang eller mentorskap finns en tanke om att få någon att leverera, visa upp – utan att vederbörande har fått veta vad eller hur. En tanke om att den hårda vägen ger sannare kunskap. Vi pratade även om att ledare ofta känner krav på sig att styra upp, rätta till, ta ansvar för precis allting. Det verkar även finnas en rädsla för att ta reda på vilka förväntningar som finns på ledarskapet, som vore det farligt att möta kritik. Vi pratar om att det är svårt att hitta former för ett samtal kring ledarroller.

Vi pratar om hur det kan vara när en kvinna och en man delar på ett ledarskap. Vad som händer med lyssnande, ordergivande, genomförande och tillit. Vi pratar om vilka automatiker som slår in, hur den som pekar med hela handen får uppmärksamhet, hur den som tvekar eller tänker efter avbryts. Hur tystnad kan uppfattas olika, som auktoritär eller svag. Vi pratar om att förändringar tar tid, vi pratar om att vi inte har tid att vänta och att det måste bli en förändring NU.

Vi pratar och pratar, och äter pizza, till sent. Jag frågar om deltagarna vill intervjua mig om mitt ledarskap. Jag inser att jag kommer att bli förvirrad. Det kommer bli samma sorts stress som när jag ska säga rätt sak på ett mingelparty, eller berätta kortfattat om vem jag är eller lägga ut texten om något som någon ska bli intresserad av.

Jag utsätter mig för denna stress under trygga former. Efteråt är jag ändå missnöjd med mina svar, jag var ogenomtänkt och kom med dåliga exempel. Det enda som var bra var när jag fick frågan om vad som är dåligt.

Tillsammans gör vi en utvärdering av samtalet, Din kommentar är att jag behövs. Jag ber dig att förklara. Du säger att jag är en person som får dig att tänka, att ingen annan gjort det förut. Jag tror jag förstår. Du säger att mitt ledarskap gör dig trygg. Du säger att du i det själv upptäcker när du gör fel, att du tycker om att se allt bra du gör. Jag blir generad och väldigt glad. Trots att jag kom med krångliga svar vid intervjun har mitt ledarskap gjort avtryck, skapat en grund för hur mitt samtal med dig och de andra är.

Dagen efter har jag tappat rösten. Jag kommunicerar via lappar, blickar och tumme upp eller ned. Mina lappar läses, mina gester tyds. Samtalet fortsätter ändå.

På tåget hem hittar jag en lapp jag glömde att visa: Du är en samling av erfarenhet som jag är nyfiken på, precis om jag är en samling erfarenhet som du är nyfiken på.

Jag tänker att där i källaren på Sankt Nikolaigatan fick jag den finaste och viktigaste presenten, ett lyssnande och en tillit. Precis som de presenter jag får i ett samtal över en pizza. Jag tänker på alla de premiärpresenter jag fått, om de varit en hint om att någon sett mitt ledarskap och uppskattat det. Att jag blev bedrövad när jag fick ”Fursten” kanske inte är så konstigt, men jag borde nog ha frågat om det fanns någon tanke bakom. Kanske var det bara ett sätt att uppmärksamma mitt ledarskap, och visa på att det var bra och tydligt.

Jag tänker att jag är stolt över att jag börjar våga tänka kring det här, och att jag tänker fortsätta. Gärna tillsammans med dig.

Hör av dig,
AnnaLina.