Jag är min egen kapten

image

Illustration av Anna Nygren.

Du och jag har ett samtal om vad jag ska bli. Du undrar varför jag inte kan vara det jag är, varför jag inte regisserar. Jag säger att jag inte får några jobb. Du undrar varför. Jag säger att jag inte är efterfrågad. Du undrar om jag gör mig påmind. Jag säger att jag inte orkar längre. Du undrar om jag är en dålig regissör. Jag är bra på att ta ansvar, att vara lyhörd. Jag är omtänksamhet och smart. Jag är tydlig och bra på att leda. Jag håller överenskommelser. Men jag är rädd, en rädsla som sitter fast i kroppen.

För lite mer än fyra år sedan fick jag ett samtal med en förfrågan om att jag kunde göra ett inhopp som regissör. Det var en nyskriven pjäs med en känd skådespelare i huvudrollen, repetitionerna hade pågått i tre veckor utan att ensemblen hade börjat arbeta praktiskt. Jag tänkte genast att det är omöjligt, att det är konstigt att den som ringer inte har insett det. Sen tänkte jag att den som frågar är en kompetent och erfaren person och om den nu tror så kanske det ändå är möjligt.

Jag ber att få återkomma. Jag ringer en vän och säger: Jag har fått ett kamikazeuppdrag. Tycker du att jag ska jag ta det?
Min vän säger att det är klart att jag ska. För att det är ett bra tillfälle. För att det är ett steg uppåt i min karriär.

Jag gör det. Jag ser alla faror, jag förstår att det inte går att fråga någon annan än mig. Jag har sedan länge planerat in en arbetsresa till Tbilisi. Den resan blir bara två dagar och dessa dagar blir hela min förberedelsetid. På ett kafé sitter jag och läser manuset, försöker göra en svepande analys om vad det handlar om. Jag har fått en ritning av scenografen men får ingen känsla för hur det går att röra sig i rummet. Jag är stressad, med ett lätt illamående. Redan där och då har jag klivit utanför det som jag kan kontrollera och känna mig trygg med.

Jag ger mig in i en storm som varar sex veckor. En regissör har bytts ut, tre skådespelare och en sufflös kommer att bytas ut. Samtliga i produktionen kommer erbjudas stödsamtal. Jag och andra i ensemblen kommer jagas av pressen. Produktionskostnaden kommer att fyrdubblas. Jag kommer att vara där hela tiden, jag kommer att styra skutan framåt. Jag kommer att skämmas för att jag mår så fruktansvärt dåligt, för att jag inte på något sätt tar hand om mig själv. Det kommer att bli ett kaos och i det kaoset gör vi en föreställning som går till en premiär.

Du frågar mig varför jag tog mig an uppdraget när jag visste att det var ett kamikazeuppdrag. Jag har inte tänkt på det. Du undrar för vem skull jag gjorde det. Kanske gjorde jag det delvis i jakten på en merit i cv:t, men det var inte det främsta. Det var för teaterns skull. För den avhoppade regissörens skull. För att jag är programmerad att hjälpa när någon behöver. Jag blir tyst och sen svarar jag dig att det inte var för min egen skull och blir fruktansvärt ledsen.

Jag försvann från teatern efter premiär. Det uppstod stiltje, men den sortens stiltje som döljer gammal sjö. Jag önskar att jag gått därifrån som en segrare, istället för att skämmas över hur dålig jag var. Jag önskar att jag inte slagit på mig själv, utan sagt ifrån och berättat om illamåendet och sömnlösheten som kom efteråt. Jag önskar att jag varit förmögen att ta det med en klackspark eller en som fet jävla spark i någon annans arsle än mitt eget. Jag önskar att jag är vore stolt för det jag gjorde, att jag gjorde något av det värsta och att jag klarade det.

Du berättar för mig att Kamikaze från början var något helt annat än ett uppdrag där någon förväntas offra sig själv. Det var en naturkraft, en tropisk storm, stark nog att skingra och förstöra.

Du säger att en av mina kvalitéer är att jag levererar. Att jag är pålitlig och att jag inte lämnar skeppet. Vi har inte känt varandra särskilt länge och jag förstår inte hur du kan veta. Du säger att det enda du gör är att lyssna på vad jag berättar.

Den gamla sjön ligger kvar och pyr. På stranden står vindpinade martallar. Jag har lärt mig en ny betydelse av kamikaze, jag andas djupt och ikläder mig den förståelsen.

Nästa gång vi träffas ska jag berätta för dig att jag är tillbaka. Jag ska berätta för dig om min nästa pjäs. Den ska handla om dig, och mig och otyglade naturkrafter.

Vi ses,
AnnaLina

Gloria, Hartmund och Lady XY

image

Illustration av Anna Nygren.

Du säger ”pink rules” när du lämnar av mig på flygplatsen. Tre dagar har vi varit tillsammans. Vår uppgift var att utforska vår gemensamma identitet.

Vi gjorde pappersdockor, jag, du och Maria. Din heter Gloria och min heter Hartmund. Marias pappersdocka heter Lady XY. Sinead filmade oss och ställde frågor, ofta sådana som hon själv svarade på. Min plan var att utvärdera ett koncept. Jag förväntade mig inte att göra så många upptäckter. Jag förväntade mig inte att bli så berörd och förvirrad.

Jag har till exempel upptäckt att jag bär rött läppstift som ett skydd. Jag har till exempel  upptäckt att andra inte förstår det så.

Jag har till exempel upptäckt att jag inte är medveten om hur jag är kvinna. Jag har till exempel upptäckt hur andra ÄR medvetna om att jag är kvinna.

Jag har upptäckt att jag inte vet om det är ok för män med makt att ha smutsigt hår. Jag har upptäckt att jag inte vet om det är ok att hävda att det inte är ok för kvinnor med makt att ha smutsigt hår.

Jag har upptäckt att jag tycker om att ha höga klackar på skorna. Jag har upptäckt att jag inte vet om jag kan bära höga klackar i största allmänhet eller om att höga klackar för mig alltid innebär en feministisk aktion.

Jag har upptäckt att jag kan prata väldigt länge om smutsigt hår och höga klackar. Jag har upptäckt att jag gärna uppehåller mig vid saker.

Jag har upptäckt att det är en prestation att vara naturlig. Jag har upptäckt att jag tycker det är svårt att bli betraktad. Jag har upptäckt att jag tycker det är svårt att bli värderad som ett objekt. Jag har upptäckt att jag tycker det är svårt att bli beskriven som naturlig och vacker när jag utför aktioner som för mig signalerar sexualitet. Jag har upptäckt att jag tycker det är otäckt att bli porträttfotograferad.

Jag har upptäckt att jag föredrar att göra pappersdockor utan att bestämma deras kön.

Jag har upptäckt att jag tänker och löser saker snabbare än många andra och att jag trots det behöver ta tid, att min tanke behöver ta tid. Jag har upptäckt att jag blir stressad när jag inte tänker tankar till slut.

Jag har upptäckt att jag inte är medveten om hur medveten jag egentligen är.

Jag har upptäckt att det är svårt och sårbart att ge förtroenden. Jag har upptäckt att jag blir ledsen när jag inte blir förstådd. Jag har upptäckt att det är utmattande att berätta om mig själv.

Jag har upptäckt att jag lätt fastnar i det som är ledset. Jag har upptäckt att när jag pratar om det som är svårt blir jag trött. Jag har upptäckt att jag behöver tid för att orka upptäcka det som är bra.

Jag har upptäckt att jag längtar efter en viss sort av varm choklad, i mycket små koppar.

Jag har upptäckt att du och jag är olika. Jag har upptäckt att jag kan tänka så. Jag har upptäckt att jag kan berätta det för dig.

Jag har upptäckt att du lyssnar på mig. Jag har upptäckt att det jag säger spelar roll för dig. Jag har upptäckt att det jag gör är viktig för dig. Jag har upptäckt att du ser att jag kan göra ändring.

Jag har upptäckt att jag ibland bara vill lägga mig ner och gråta. Jag har upptäckt att du ser mig då och att du tar mig i handen och lägger mig ner. Jag har upptäckt att det är ok att ligga ned bredvid dig. Jag har upptäckt att du tycker det är ok. Jag har upptäckt att du vill hjälpa mig.

Du säger ”pink rules” och åker iväg i din röda bil. Jag checkar in. Det är först i flygplatsens ingenmansland som min tanke hinner ifatt. Det är först då jag upptäcker alla dessa upptäckter. Du har redan försvunnit in i mörkret med Gloria, Hartmund och Lady XY men jag lyfter ändå min hand och vinkar. Jag skriker mot utgången: Vi ses snart igen för att göra nya pappersdockor! Vi ses snart igen för att göra nya upptäckter!

Iki,
AnnaLina.

(E Myselves är ett projekt i samarbete med Litauiska Kulturinstitutet. Denna workshop finansierades av Konstnärsnämnden, Sverige.)

Jag är en övermänniska

Illustration av Anna Nygren.

Illustration av Anna Nygren.

Jag har tidigare gått ut med att jag INTE är någon övermänniska. Jag måste ta tillbaka det.

Som till exempel att jag just nu när jag är föräldraledig förväntar mig hinna med sådant jag inte hinner annars. Inte bara vara hemma med barn utan måla om toadörren, skriva långa brev, sy ett nytt överkast, driva minst två projekt, skriv blogginlägg, styrelsearbeta, söka jobb, söka stipendium och svara på de 221 obesvarade mail som finns i min brevkorg. Allt utifrån en övertygelse om att när jag är föräldraledig den här gången ska jag inte kräva lika mycket av mig själv utan ta det lugnare. Jag upplever inte alls att jag är unik.

Under några år arbetade jag som regiassistent. Vid ett tillfälle assisterade jag en produktion på den stora scenen. Det var en stor ensemble med större och mindre roller. Föreställningen var flera timmar lång, med avancerad scenografi, många byten och omfattande teknik. Det var ett krävande arbete för regissören som hade svårt att räcka till. Som regiassistent ansvarade jag för planering av repetitioner och kostym- samt sminktider, jag tog även ansvaret för de tekniska genomgångarna samt medlade i konflikter mellan producent och teknisk personal, jag gav instruktioner till skådespelare i mindre roller då det inte fanns tid för dem att repetera, jag lyssnade till gråtande skådespelare i korridorerna som kände sig övergivna och så vidare. Min arbetsdag började klockan åtta och slutade strax efter midnatt, beroende på hur länge regissören ville förbereda eller om hur länge huvudrollsinnehavaren behövde prata av sig i telefonen. Det var på väg mot en katastrof. Jag såg det i hyfsad god tid och talade om det för ledningen. De förstod och sköt till extra resurser i form av pengar för att köpa loss tid från redan trötta och stressade skådespelare och tekniker. Arbetet fortsatte och allt blev bara värre. Jag försökte stötta regissören mentalt, även fysiskt genom att under repetition leda denna över golvet genom scenerier vi tillsammans planerat.

Det är fyra dagar innan premiär, femton skådespelare, ungefär lika många tekniker samt övrig personal, står redo för att börja en extrainsatt heldagsrepetition på den stora scenen. Regissören är försvunnen. Vi måste köra så jag tar över, via mikrofon och headset koordinerar jag skådespelare och teknik. För första gången lyckas vi göra ett genomdrag av hela föreställningen. Jag upplever en lättnad hos de andra, jag har tagit dem framåt genom det som verkade omöjligt.

Dagen efter sjukskrivs regissören och teaterchefen kliver in och tar över regiansvaret. Tillsammans går vi igenom scenerier, strykningar och förslag på åtgärder för att få ihop kaoset till en föreställning. Under repetitionerna sitter jag bredvid chefen ute i salongen. Chefen undviker helt ögonkontakt, istället kommer enbart svordomar och fräs åt mitt håll. Med den ytterst lilla ork jag har kvar ger jag chefen den information som behövs. Efter avslutad repetition dagen innan premiär skickar producenten hem mig i taxi. Jag protesterar inte utan är helt slut.

Det blir en premiär. Jag sitter i mörkret på första raden, med blödande rött läppstift, och gråter mig igenom den fyra timmar långa föreställningen. I tystnad.

Några månader senare had vi teknisk utvärdering av produktionen. Jag bad om att få ta till protokollet att arbetet inte var värt insatserna, att produktionen krävde för mycket av både de medverkande och teatern, emotionellt och ekonomiskt. Regissören är nu tillbaka från sin sjukskrivning och jag får svar på tal: Det här är teater – då får man tåla lite! Det är lika bra du lär dig.

Jag återkommer ofta till det där med att ”det är lika bra du lär dig”. Jag tänker att just det där vill jag inte lära mig, det där att jobba med stress och illamående i kroppen. Jag tänker att jag försöker vara medveten om det och inte utsätta mig för sådana situationer igen. Jag lär mig hela tiden om hur viktigt det är med tydliga ramar för mig själv och mitt arbete. Att jag först och främst måste se till att orka själv innan jag hjälper andra. Det är inte så lätt.

Jag vet att  du vet att det ibland är lättare att vara en övermänniska. En sån som jobbar fler timmar än det verkligen finns, som trots ständig sömnbrist, egna och andras skrik, ändå försöker prestera något. En sån som tar på sig det röda läppstiftet och levererar.

Med förhoppning om en fortsatt lugn dag,
AnnaLina.

(Puh, jag hann skriva sista ordet innan barnet vaknade. Överkasten hann jag däremot inte sy färdigt.)

 

Lova mig att vara för jävlig!

Illustration av Anna Nygren.

Illustration av Anna Nygren.

Jag tänker på dig nu.

Och jag tänkte på dig när jag såg programmen om Astrid Lindgren som visades på tv. I ett av programmen citerades ett brev. Den åldrade Astrid skriver till sin unga brevvän: /…/ jag vill att du ska veta att en utomstående människa anser att du har rätt. Du har rätt att inte vara ett snällt och tåligt barn!

Jag önskar dig och mig en sådan uppmaning. Jag önskar oss en livslång brevväxling.

Astrid är filmad i sitt arbetsrum, vid skrivbordet i sommarhuset. Hennes kropp bär en förvissning om att det är hon och orden, hon och tankarna, och att det måste vara det viktigaste. De där programmen gjorde det verkligt för mig, insikten om hur viktiga du och jag är. Och att det krävs mod för att vara vi. Vi vill någonting och uttrycker det, genom att skriva.

Jag vill så gärna prata med dig om det här, men det är svårt. Att prata blir för lätt, det går för snabbt. Nyanser och rörelser som inte har där att göra blandar sig in i betydelsen och gör det rörigt. Det jag vill säga behöver sorteras, sköljas, gå genom kroppen ohotat. Mest av allt vill jag utbyta stora, svindlande tankar med dig. Tankarna som är som hemligheter för att det är så många som inte förstår. De förstår inte hur skrivandet kan vara ett behov, hur det kan ge tröst, hur det kan erbjuda vingar och vägar långt långt bort och hur det kan bli en strategi för överlevnad. Eftersom de inte kan förstå det så går det inte heller att omfamna skrivandets svårigheter, hur orden kan flytta förnuftet, hur känslan kan ta över, hur saknaden efter orden kan skapa hål och frustration.

Jag får så dåligt samvete när jag tänker att jag behöver vara för mig själv, när jag längtar efter att resa långt bort till havet och inte träffa en endaste människa. Jag vill berätta det för dig. Kanske kan du förstå och kanske vill även du fly. Kanske berättar du att du är svag och rädd för världen och rädd för dig själv. Jag försöker ge dig de rätta orden, de som tröstar och stärker, de som öppnar vägar och skapar trygghet.

Vi byter förtroenden. Du har en hemlighet, du vet att jag är en stark och ärlig och fin människa. Du begär av mig att jag ska skapa mig förutsättningar för att skriva, det är min skyldighet. Jag har en hemlighet, jag vet att du inte är ett hot utan bara väldigt skör. Jag begär av dig att skapa dig förutsättningar för att tycka om dig själv, det är din skyldighet.

Vi är sagofigurer i verkligheten. Du är Ronja och jag är Birk, eller tvärtom eller några helt andra. Jag tänker att Mattisskogen är världen och att världen måste överlevas. Jag finns här. Om du står där vid helvetesgapet så vet jag att jag hoppar. Jag sträcker inte ut min hand för den behöver du inte, du behöver bara vetskapen om att du  och jag kommer att klara oss även den här gången. Jag räknar och så hoppar vi, samtidigt.

Jag vill inte se den tredje och avslutande delen av tv-serien. Jag vill att Astrid ska fortsätta sin brevväxling och byta förtroenden i evighet, jag vill inte att hon ska dö på slutet. Men, det gör hon. Slutet kommer och som vanligt är det outhärdligt smärtsamt, men som vanligt blir livet som vanligt igen efter ett tag.

Jag skriver till dig nu. Jag skriver att runt om dig finns orättvisor och människor och livet som är för jävligt. Jag skriver att du måste bråka, du måste vara besvärlig och slåss. Du ska inte slå på dig själv, inte skada det underbart fina som är du. Men mot omvärlden måste du vara för jävlig!

Din vän, AnnaLina.