Fyverkeri i ljus och mörker

image

Illustration av Anna Nygren.

Jag startade projektet Invite Me To My Own Words ur en förvirring. Vem är jag, vad vill jag? Jag tyckte inte att jag var intressant för andra. Framförallt tyckte jag illa om mig själv. Jag gjorde mig en bild av vad jag trodde att andra ville ha av mig. Sökes: en övermänniska som toppresterar utan att sova eller äta. Jag blev besviken när jag inte kunde leverera utifrån den beskrivningen. Vad gjorde jag för fel? Enligt mig själv var jag en lat jävel som inte ansträngde mig ordentligt.

Min uppgivenhet kom ur ett flertal försök att sälja in mig själv som konstnär. I mejl, samtal, under mingel och vid tillfälliga möten skulle jag presentera mig som något intressant och aptitligt. För mig var det svårt att vara smart, snygg och spännande utanpå när det inuti var mörkt, geggigt och osäkert. Jag upplevde mig vara i ett kompakt mörker – ett mörker svårt att ta sig ur och svårt att möta andra i. På andra sidan mörkret fanns vänner och familj, två barn som inte krävde annat än att jag skulle vara jag. För mig räckte det inte till.

Jag mötte andra människor som speglade mig upplevelse. Människor som inte heller orkade med sig själva. De beskrev hur de inte dög till, hur de inte orkade – jag såg högpresterande personer som var viktiga och fick väldigt mycket gjort. Jag började undra, för vems skull är det vi anstränger oss? Kanske omfattade känslan av att vara svag och inte räcka till fler än bara mig? Kanske handlade det även om mina kollegor, mina arbetsgivare, andra yrkeskategorier, en hel arbetsmarknad? Kanske handlade det om ekonomi? Kanske handlade det om att jag måste orka höja blicken och fråga vad det egentligen är som pågår? Utanför mig själv.

I min förvirring och utmattning fick jag till slut nog, jag orkade inte hålla på att ifrågasätta vem jag är eller vad jag ska bli. Jag bestämde mig att jag en gång för alla skulle ta reda på svaren, så slapp jag tänka på det mer. Snabbhet är en av mina tillgångar, men som hos de flesta kan de bästa sidorna mycket väl bli de sämsta vid stress. Istället för att tänka snabbt och fort förstod jag att det var bäst att ta det lugnt. Jag gav mig själv ett år att fundera och söka svar på vem jag är och vad jag gör.

I november startade jag Invite Me To My Own Words. Projektet består av denna blogg där jag varje vecka gör en reflexion kring vem jag är och det jag arbetar med. Jag uppmanar även andra att tänka kring sig själva, utifrån det jag skrivit. Tanken är att ge mig själv tvingande ramar för att producera text, under förutsättningar där stress och prestation inte dominerar. Jag skickade även en personlig inbjudan till tolv personer ur scenkonstbranschen. Jag uppmanade dessa att ge mig varsitt uppdrag vars syfte är att få mig att hitta tillbaka till mig själv och min egen konstnärlighet. Tanken är att vända på förutsättningarna för att ge och utföra ett uppdrag, och därmed uppnå en mer jämlik relation.

I en snabb summering innan 2014 tar slut kan jag konstatera att jag lyckats åstadkomma en hel del. Jag har hittat på en strategi för att få tillbaka makten över mig själv och min kropp. Jag har skapat en struktur där jag skriver in förutsättningar för att äga initiativet och stå för det. Genom att söka efter mina egna tankar, och formulera dessa inför andra, har jag bjudits in i många fina samtal som utvecklat mig. Jag har blivit påverkad och rörd över att få dessa förtroenden. Det har medfört att jag inte är lika rädd, inte för att misslyckas eller att ta ett nej, inte för att ta kontakt och be om saker. Inte så rädd för att ta plats, och vara jag.

Nog är det så att mörkret är där fortfarande, men jag kan inte blunda för att det i mörkret finns små och stora fyrverkerier. Mina stressade tankar och frågor kan distraheras, kan fås att titta åt ett annat håll. Jag ser dig och mig och alla andra. Jag ser raketer, bomdtårtor och fontäner. En vacker samling ljus mot himlen.

(Som miljömedveten hundägare så vill jag säga att dessa fyrverkerier alltid finns inuti huvudet, att ta med sig i både ljus och mörker.)

Tillsammans mot det nya 2015!
AnnaLina

 

Att samsas runt granen – första akten

Illustration av Anna Nygren

Illustration av Anna Nygren

Det är julafton och jag ska på kalas. Jag öppnar dörren och kliver in i tamburen. Från en dator som står i ett hörn kommer det musik, kazoo. Jag känner en doft av något som jag identifierar som för hårt rostad mandel. En felriktad takspot lyser rakt i ögonen. Det vispas något i en skål, skålen rör sig förbi tamburen och den som vispar undviker ögonkontakt. Soffan under fönstret har kuddar med djurmönster, en av dem är uppochned. Från ett angränsande rum skriker ett barn den sortens skrik som betyder hungrig. Röster pratar över varandra och över musiken. Jag har ännu inte hunnit ta av mig skorna.

Jag blir invaderad av intryck och vet inte var jag ska ta vägen, jag processar betydelsen av alla dessa tecken och hur jag ska agera i förhållande till dem. Diskret sänka musiken, ta bort mandeln från spisen, vända kudden rätt, ta över vispandet, ge en pepparkaka till barnet. Och så vidare…

Att se eller arbeta med en föreställning är inte alls lika förvirrande. Då finns överenskommelser kring vem jag är, vilka andra är och vad som förväntas av oss. Det finns en koncentration och en trygget jag kan navigera i. Jag letar inte efter att någon ska bekräfta mig när jag kommer in i detta rum, jag vet hur jag ska tala eller lyssna. Jag har ett tydligt fokus, en uppgift, och det är jag som väljer vilket ljud eller ljus eller sceneri som ska lyftas fram eller tonas ned.

Jag har helt nyligen upptäckt är att alla inte är som jag. Att intryck av verkligheten inte tränger sig på, på det här sättet. Alla andra är inte som jag. Vilken oerhörd lättnad för mig!

De flesta går in i ett rum utan att notera precis allt som händer och vad andra gör. De anser än mindre att det är deras ansvar att åtgärda dessa saker. I och med min insikt har jag börjat öva på min förmåga att sortera vad som är viktigast. Jag kan inte sluta uppmärksamma saker, men välja vad jag koncentrerar mig på. Vad jag ska lyssna på i det som sägs, vad i kroppars röresle jag ska kommunicera med, om upplevelsen av den uppochned vända kudden i soffan är nödvändig för mig att ta in just nu. Om jag klarar av att vara simultan just nu eller om jag måste ge mig själv förutsättningen att göra en sak i taget.

Vi tar alltså om scenen:

Jag står utanför dörren och förbereder min entré. Jag tänker att föreställningen börjar med att jag kliver in och tar av mig skorna. Jag tänker att musiken är ett soundtrack, jag kan använda mig av – kanske gå i takt. Jag tänker ut vilken drivkraft min roll har, vad mitt mål med kalaset är. Jag tänker att mitt första sceneri är att ta av mig skorna, gå fram till soffan och sätta mig där. Och bara vara en stund. Nu är jag redo. Jag öppnar dörren och kliver in i tamburen.

Fridens liljor,

AnnaLina

Jag ger dig snö om natten

image

Illustration av Anna Nygren.

Jag skriver en önskelista, min tio-i-topp över saker jag vill ha när jag arbetar. Jag önskar mig att arbetet är en smart planerad sju timmars vecka med processer som får ta lång tid. Jag menar att mitt uppdrag är att förklara och påminna om kulturens betydelse (jag tänker att jag behöver inte övertyga eller övertala någon för att alla vet, egentligen). Jag hävdar att ökad medvetenhet innebär en hållbar ekonomi.

Min lista

Människor: Jag vill skapa med andra, jag vill prata med andra, jag vill röra vid andra med mina händer. Jag vill nå bortom och förbi mina hände, till den som är längre bort eller utanför och som behöver bli berörd.

Tid att tänka: Alla ska ha tid att tänka. Det ska ingå i arbetet att ha tid och tillgång till egen tanke.

Gemensam vision: Det ska finnas en gemensam tanke för alla medarbetare. Denna vision omfamnas på flera olika sätt och gestaltas på olika sätt av olika människor. Den gemensamma övergripande visionen gör ändå att det blir en helhet.

Tydligt ansvar: Jag uppmanar till tydlighet, både om det är ett en-persons-ansvar eller en kollektiv process. Jag uppmanar till att formerna för ansvaret är tydliga. Det uppnås genom att formulera överenskommelser kring hur arbetet ska se ut, innan arbetet börjar och kontinuerligt under arbetsprocessen.

Kreativ utveckling: Den gemensamma vision för alla som samarbetar ger en kreativ utveckling. Det innebär att tvingas tänka nytt, eller att uppfinna hjulet igen fast på ett nytt sätt och ibland upptäcka att det är något helt annat.

Skratt: Det vi gör tillsammans är på fullaste allvar och oändligt och nära. I allvaret är det fruktansvärt roligt.

Ett rum: Jag öppnar ett rum för gestaltningen. I detta rum finns förutsättningar för att ge mig och alla som arbetar i det luft och näring.

Scenerier: I rummet tillsammans med människorna gör jag vackra scenerier. Bra scenerier är det bästa jag vet!

Pengar: Jag ger alla lön så de klarar sig – inte i under- eller överkant. Jag utgår från att kunskap ger en effektiv fördelning.

Vackra nätter: Jag ger dig nätter av vila och påfyllning – stjärnklara nätter och nätter fyllda av sömn och snöfall.

Min önskelista blev också mitt erbjudande. Är det så önskelistor fungerar? Jag önskar att bli din teaterdirektör.

/AnnaLina

En bortglömd tårta

Illustration av Anna Nygren.

Illustration av Anna Nygren.

Jag börjar projektet Invite Me To My Own Words ur ett behov av att förstå vad som händer mig. Vem och vad jag är utifrån mina yrkesroller. Jag känner mig vilsen och jag upplever att jag inte kan tala om det. Inte med andra och inte med mig själv. Jag ser mig själv och hur jag försöker vara på ett visst sätt, prata och föra mig enligt en konvention som skaver. Som att jag här vad de andra säger men att de pratar ett språk jag inte riktigt förstår, och att jag måste lära mig det där språket för att någon ska lyssna på mig. Helst av allt vill jag bara gömma mig. Hur ska jag bete mig?

Det kan inte handla om otydlighet från min sida, för jag är tydlig. Det kan inte handla om volym, för jag pratar högt. Det kan knappast handla om att jag varit otrevlig, för då borde jag inte fått något jobb alls. Kanske letar jag svar på fel ställe? Kan det istället handla om att jag inte inte vågar lyssna inåt? Att jag inte vågar lyssna efter kvaliteterna i min egen kropp och i mitt eget språk?

Någonstans anar jag att det handlar om att våga vara sårbar. Om att våga vara det och sätta ord på det. Är sårbarhet att prata om ett oväntat möte med den före detta chefen? Chefen dyker upp, går snabbt förbi, hälsar i farten och försvinner. Jag blir ledsen och börjar genast undra varför. Jag skäms och tittar, letar efter var chefen tagit vägen. Chefen kramas och pratar och ler. Med de andra. Jag vill gå därifrån, men tänker att den här gången orkar jag inte ta med mig hela besvikelsen hem. Så jag går fram och kramas och säger att det var roligt att ses och frågar hur det är och vad gör du här och är allt  bra. Även om chefen svarar på tilltal är det fortfarande som jag inte finns. Fast jag finns och fast det borde vara chefen som ska skämmas och be om ursäkt. Eftersom jag har gjort ett bra jobb och var trevlig och tydlig och pratat högt. Men, när jag slutade lovade chefen mig en tårta och ett hejdå och det har jag fortfarande inte fått.

Sårbarhet är sårbarhet är sårbarhet är sårbarhet är sårbarhet. Vad är styrka och vad är sårbarhet? Vad är att fly från mig själv och vad är att vara ärlig? Vad är att vara vilsen och vad är att finnas till? Vad är att klara av och vad är att orka?

Sårbarhet är att göra fel. Sårbarhet är att inte ha alla svar. Sårbarhet är att stanna upp och känna, att låta det onda göra ont, att låta tanken ta tid. Sårbarhet är att erkänna att jag är klok, att jag är bra, att jag är värdefull. Sårbarhet är att våga erkänna mitt mod. Sårbarhet att prata. Sårbarhet är att inte klara av allt. Sårbarhet är att uppskatta förtroenden. Sårbarhet är att lyssna utan att ha svar. Sårbarhet är att kasta mig ut i rymden i världen i verkligheten och säg att jag är varken mer eller mindre än den jag är.  Kanske är det en saknad efter sårbarhet att inte hälsa? Kanske är det en skam över att inte våga visa sin sårbarhet som gör att en tårta glöms bort?

Sårbarhet är att vilja bli älskad. Det är att inte skämmas, att våga hälsa, att våga erkänna att jag tar plats, att våga finnas. Det är att tala ett språk utan att bli förstådd. Det är att sitta på ett tåg, på väg hem från jobb och tänka att jag utfört dagens arbete utmärkt. Det är att tänka på att det är jag som väljer att förstå.

Jag behöver inte ta skydd. Jag behöver inte titta bakom mig, bortom dig, fly. Jag kan stå stilla just här just nu. Sårbarhet är att sätta punkt. Det är att våga vara just jag. Bara det.

/AL

Jag önskar mig önskelistor

Illustration av Anna Nygren.

Illustration av Anna Nygren.

Mitt liv består av att-göra-listor. Det finns lappar överallt, streck, bokstäver, ringar, på fram- och baksidor, upp och ned. Listorna är förbrukningsvaror och målet är att de ska slängas när uppdraget, samtalet eller tanken är genomförd. Det finns något lustfyllt i att ställa upp och sortera, få en överblick och på så sätt skaffa mig makt över innehållet.

Listan som ligger framför mig idag ser ut så här:

  • förbered
  • gör ett papper
  • skriv respons
  • skriv och meddela
  • skriv och beskriv
  • ominstallera
  • läs pjäsen
  • kontakta S
  • bjud in B
  • koppla ihop M och M
  • skicka brev till E
  • be J om hjälp

Listorna ger mig tydliga ramar och bestämda avgränsningar. När jag stryker något, eller ringar in som extra viktigt eller intressant blir jag tillfredsställd. Genom att göra det upplever jag att jag gjort någonting. Ibland skapar det dock oordning: ”Skriv och beskriv”, vad är det jag ska skriva och till vem?

Är jag utan arbete gör jag listor på vilka arbetsgivare jag ska kontaka. Listan över teatrar ritar jag som en karta. Över institutionerna ritar jag hus med tak, de fria grupperna får runda hyddor över sig. De hus och hyddor jag vill arbeta i som dramatiker får skorstenar, där jag vill arbeta som regissör ritar jag en dörr. Vid de hus jag är rädd för att arbeta i ritar jag arga hundar. För att arga hundar inte skrämmer mig och att det  blir mindre farligt att tänka att det är en hund än en människa. Jag numrerar husen från 1 till 10. Med blyerts, så jag kan ändra.

För mig är dessa listor ett nödvändigt ont, ett måste där jag utgår från vilken arbetsgivare som kan tänkas vilja ha mig, vilken typ av uppdrag någon annan kan tänkas vara intresserad av att ge mig. Men, vad vill egentligen jag? Hur ser min önskelista ut? Min inlärning i att tänka utifrån andras behov sitter hårt. Hela jag fylls av stress inför uppmaningen att tänka självständigt, att tänka utifrån vad jag vill.

Till mig och till Invite Me To My Own Words har det kommit listor. Maria skriver (apropå mina tolv uppdrag) ”jag har valt 12 saker som är jobbiga i mitt liv som jag måste lösa, från i morgon och ett år framåt”. Andra listor med uppräknande av önskningar kring hur det praktiska livet – privat och i arbete har landat i min mailbox. Dessa listor inspirerar och väcker tankar.

Kanske är den där uppmaningen ”Skriv och beskriv” ett kodat meddelande till mig själv? Kanske är det en uppmaning att göra en uppriktig önskelista? Kanske ska jag klippa ut bilder ur tidningar och klistra upp på listan? Helt säkert ska jag skriva den med en penna på ett papper!

Vill du skriva en önskelista och dela med dig av den? Gör då en lista över tio saker/företeelser/kriterier som utgör din önskelista och skicka den till mig (som kommentar eller mail, se Kontakt). Vill du ha något att utgå från kanske den här frågeställningen kan hjälpa: Hur ser din drömvärld/arbetsvärld ut, vilka känslomässiga och praktiska förutsättningar behöver du för att orka?

Det skulle göra mig gott att veta att fler skriver listor. Därför uppmanar jag härmed dig att skriva en LISTA PÅ ÖNSKNINGAR!

På återskrivande,

AnnaLina