När tar ansvaret slut?

Illustration av Anna Nygren.Jag kan uppleva en förlamning av mina sinnen inför stora viktiga ämnen. Men, om mitt försök att formulera något leder till att någon annan börjar tänka, säger emot, ställer frågor, är jag precis så viktig som det behövs.

Inför denna veckas inlägg har jag och Anna (som gör illustrationerna) skickat tankar mellan varandra. Jag började med att tänka kring representationskrav. Finns det en rätt att representera vissa företeelser inom scenkonst? Vilken betydelse har kroppen, språket, rörelsen? Vad och vem bör jag företräda? På vilket sätt?

Det svar jag får från Anna rymmer fler frågor och avslutas med ” Kanske måste det stanna i frågor. Eller kanske är det dumt att inte försöka svara.” Jag tänker att vi måste fortsätta ställa frågor för att ta oss vidare. Jag tänker också att samtalet behöver tas vidare och omfatta många.

Anna skriver: ”Jag har tänkt mycket på det här med ansvar. Hur tar en ansvar, för vad måste/borde en ta ansvar, och när övergår ansvaret i ett sorts våld av något slag (t ex censur, påtvingad tolkning, att säga för mycket/för lite, nedvärdering av någon, snedfördelning av lyssnande)?”

Mitt försök till svar: Jag upplever att jag i min privata bakgrund fått med mig två olika inställningar till ansvar. Det ena är att jag ansvarar enbart för mig själv, genom att utföra det jag åtagit mig fyller jag mitt ansvar. Det andra är att jag först och främst ansvarar för andra, för att tillgodose och tillfredställa de behov som dyker upp runt om kring mig.

I mitt professionella liv har jag lagt tyngdpunkten på det senare. Jag har arbetat aktivt med att utföra och verkställa uppdrag och visioner skapade av de i min närmsta omgivning, det vill säga kollegor och medarbetare. Det sättet att arbeta på blir problematiskt då min funktion är att vara den som driver den konstnärliga idén. Då jag ska vara den som sätter upp det ideologiska målet för en process, då jag ska vara den som tar tankarna och det praktiska arbetet till samtal och platser som är förutsättningen för förändring på något sätt.

Detta är i sig en våldsam utsaga. Jag har ett tydligt syfte och en idé med det jag gör. Jag utsätter andra för denna idé.

Ansvaret att påstå och påverka är inte exklusivt för scenkonst. Det finns flera yrken, t ex inom utbildning, media, rättssystem, där ansvaret är att leda och lyfta, att problematisera rätt och fel, att ifrågasätta utsagor och återberättade händelser. Är positionen som scenkonstutförare, i mitt fall regissör och dramatiker, unik och i så fall på vilket sätt?

Annas brev fortsätter: ”Ansvar för publiken (kanske åldersrelaterat – är ansvar något åldersrelaterat) – vad innebär det att ta ansvar för en publik? Att inte lämna publiken helt (själv)mordsbenägen efteråt? Eller att inte lämna den oberörd? Att ta ansvar för de processer en föreställning kan sätta igång i publiken? Bör en göra det? Hur kan en göra det? Hur borde en göra det? Har publiken ett ansvar gentemot föreställningen och dom som skapat den? Vilket isf? Har varje person i publiken ett ansvar för varje annan person i publiken? Eller för en sorts kollektivitet/gemenskap?”

Jag fortsätter försöka svara: Det finns en gemensam rörelse och ett gemensamt ansvar mellan scenkonstverket och publiken. Den relationen är i sig inte isolerad utan beroende av ytterligare omständigheter, varje individs erfarenhet, den kollektiva situationen, samhälleliga fenomen, politiska strömningar. Jag tänker att det är ett ansvar som ska förvaltas gemensamt. Den förvaltningen behöver resurser, från flera olika håll.

Min kropp och dess kunskap är begränsade och jag omfamnar en större erfarenhet tillsammans med andra. I och med att jag uttrycker något scenkonstnärligt blir jag en representant för något mer än mig själv. Är det så?

Jag behöver vrida och vända på det här med ansvar och representation. Jag tänker att jag kan börja här. Jag tänker att i och med att jag börjar så kommer jag vidare. Jag vill gärna ha med dig i samtalet. (Skriv gärna en kommentar nedan eller som ett meddelande, se under Kontakt.)

/AnnaLina

En drömvärld

Illustration av Anna Nygren.

Illustration av Anna Nygren.

I mitt arbete som regissör förhåller jag mig till olika fysiska rum. Dessa fysiska rum utgör förutsättningen för imaginära platser. Det fysiska scenrummet ska utformas på ett sätt så att det inbjuder till fantasier och gestaltningar, trovärdiga för skådespelarna och publiken.
Under arbetsprocessen, repetitionerna, skapas förutsättningar för hur en pjäs ska se ut. Det skapas även förutsättningar för hur arbetet kommer se ut, fram till premiär och efter.
Jag har varit i rum som gjort mig trygg och rum där jag helst inte velat vara. Jag tänker på hur jag vill att det rum jag arbetar i ska se ut. Jag tänker kring praktiska förutsättningar för att orka. Jag tänker på hur ett rum förhåller sig till strukturer och maktspel. Jag tänker kring teaterrummet som en arbetsplats. Jag undrar hur mitt drömrum ser ut?

Mina tankar får energi från ett brev Rebecka skickat. I brevet finns en drömvärld i. Jag citerar valda delar.

(citat)

Hur ser min drömvärld ut:
Just idag är kraven på drömvärld låga. Drömvärld för mig är (idag) en värld där jag inte varje dag oroar mig för min framtid, att jag inte har någonstans att bo eller någon fast/riktig inkomst. Drömvärld innebär alltså en plats jag inte kan bli uppsagd ifrån – en plats jag kan inta och bebo på mina egna villkor.
I den idealiska drömverkligheten finns det ett eget rum, till alla. Och det rummet är en rättighet och inget som man måste betala för. Man ska också kunna flytta på rummet, att det beter sig som ett tält eller en luftballong som går att ta med sig. Att kunna välja hur nära eller långt bort från andra jag ska vara.
Drömvärlden luktar gott, men olika hela tiden. I drömvärlden finns det en kran som man kan sätta fast i magen eller benet och tappa ur självhat och blockeringar när de är för många. I drömvärlden är pengar inte ett problem och därför inte heller en lösning. […]

Lista på saker som finns i drömvärld:
– Rum med dörr som går att stänga.
– Mat som är gratis och god.
– Fuktigt väder (typ mulet) och ganska mycket växter, men inte så mkt myggor och inte så mkt fästingar. Och havet.
– En säng som är jätteskön och ren och ens egen.
– Ens vänner, fast inte alla samtidigt, utan ibland på avstånd så man måste åka för att hälsa på dem, för även om avsked är förfärligt så behövs det även i drömvärlden. Men ingen ska slitas från sina vänner utan att vilja, det måste vara så som alla vill. I drömvärlden är vi fortfarande arga på varandra och vi säger det, men vi beter oss ändå ansvarigt och väl. […]

(slut citat)

 I mitt drömrum, min repetitionssal, är det varmt. När jag presenterar mig och mina idéer lyssnar de andra och är intresserade av det jag säger. Jag utgår från att de är intresserade för sin egen skull. Genom överenskommelser har vi tillsammans skapat en tydlig situation där vi diskuterar begrepp som förväntningar, intelligens och tid för tystnad. Det finns förtroende och överenskommelser kring tanke och rörelse där dessa samspelar utan att det blir hierarkiskt.
Jag tänker att det där rummets fysisk är något annat än det jag är van vid. Rummet är anpassat efter de fysiska kroppar som arbetar i det och dess behov. Rummet är föränderligt. Väggarna är i olika färger. De speglar som finns i rummet är den respons som ges av kropparnas spegling. Ut och ingångar är reglerade, det är tydligt vem och vad och när och hur vi rör oss in och ut i rummet. De hemligheter som skapas i rummet är handlar om gestaltning och magi. Det finns en gemensam plan för trygghet och förtroende, den planen är tillgänglig och brukbar för oss som vistas där.

Jag placerar mitt rum i Rebeckas drömvärld. Den där kranen är i detta rum ett av våra viktigaste arbetsredskap, vi undersöker det som kommer ut och använder erfarenheterna med omtänksamhet. Vi arbetar, ser ut över havet, slår ihjäl en och en annan mygga utan att det distraherar för mycket. Vi äter, sover och vilar då vi behöver. Vi är närvarande för varandra, när vi behöver. Det finns inte pengar vilket ger tid för tystnad, tid för att andas, tid för att skratta för länge och tid för att sörja. Det finns tid för att stoppa, stanna och ta om en extra gång för vi har inte bråttom, vi har skapat oss möjligheter att närvara praktiskt och känslomässigt.

Rebecka skriver: […] Jag kan omfatta det fysiska behovet av en plats med en dörr, och det att dörren går att stänga gör att platsen innanför kan fungera som en parallell dimension. […] Dörren, som erbjuder parallella dimensioner, tänker jag är förutsättningen för scenkonst. Jag tänker att Rebecka undersöker något mycket viktigt och jag är glad över att jag få vara med och samtala kring det.

Finns det plats för fler rum i drömvärlden? Finns det andra drömvärldar? Jag vill gärna fortsätta utforska min egen och din drömvärld.

Hör av dig,
AnnaLina.

Förtroenden

Annas bild Strålning

Illustration av Anna Nygren.

Jag fick en mycket fin födelsedag tillsammans med er. Tack för det!

Dialogen med er är igång via mail och meddelande, förtroenden och tankar ryms däri. Dialogen handlar om förändring och påverkan, rum och kropp, universalitet och att vara någon för sig själv. Formerna för hur dessa dialoger ska föras är under utredning.

Jag har även fått mitt första uppdrag. Jag är rörd och stolt över Tova Gerges uppmaning till mig att tillsammans med en person genomföra två överenskommelser. Jag har nu ett halvår på mig att planer för hur det ska gå till.

I arbetet med min egen inventering har jag tittat på övergångar. Varför och på vilket sätt jag rör mig mellan olika arbetsgivare. Varför jag väljer att gå vidare med vissa uppdrag medan andra väljs bort. Om min egen uppfattning av varför jag rör på mig stämmer överens med omgivningen.

Jag ser: När jag lämnat en arbetsplats efter att jobbat en längre perioder är det med övertygelsen om att jag inte var bra nog för att vara kvar. Oavsett om det är jag som väljer att sluta eller om det är ett projekt som tar slut. Jag diskvalificerar min egen insats, det som finns kvar är bara ett misslyckande – istället för en uppräkning i och med de saker jag med största sannolikhet genomfört på ett strålande sätt. I mina egna ögon är jag aldrig någon succé. Jag fortsätter vidare och framåt med ett driv som utgår från att jag inte duger.

När jag försöker se hur jag hanterar avslut och övergångar ser jag att jag begär av mig själv att jag ska försvara mig. Jag ska slåss. Jag ser att jag gömmer mig bakom en oduglighet, att ett bra eller bättre är inte bra nog.

Om jag inte vill slåss. Om jag vill våga vara öppen för att jag är bra som jag är. Om jag istället är stolt över min osäkerhet. Om jag säger om mig själv till andra att jag är fantastisk. Min tanke öppnar sig för möjligheten att det går att ta plats på nya sätt, genom att inte försöka låtsas. Det gör mig förvirrad. Och yr. Jag tänker att det är skrämmande att tänka att jag genom att blunda och falla kan ta tillbaka makten.

Det jag skriver på listan över vad jag behöver för att orka är idag: FÖRTROENDE. Jag tänker att jag nog aldrig blir helt på det klara med vad det är jag behöver för att orka, vilket rum, vilka människor, vilka ord eller rörelser. Det här projektet tvingar mig i alla fall till att försöka formulera något. Ett närmande, just här, just nu.

Vi hörs, AnnaLina.

Öppning

Anna bild pröve

Illustration av Anna Nygren.

Idag fyller jag 40 år. I mer än halva mitt liv har jag arbetat med scenkonst, mestadels teater. Det vill jag fortsätta med. För att kunna göra det behöver jag göra en inventering. Jag behöver ta det reda på hur jag vill fortsätta arbeta. Jag behöver ta reda på hur andra vill fortsätta arbeta. Jag behöver stanna upp och inse att det är jag som bestämmer, att det är jag som kan påverka, att genom att beskriva min vision kan jag börja agera och förändra.

Jag har gett mig själv en födelsedagspresent, ett uppdrag att ta mig tid att tänka och diskutera kring förutsättningarna för att arbeta med scenkonst. Det praktiska tillvägagångssättet består av två delar; dels genom att jag tar emot och löser olika uppdrag från tolv personer, dels genom att skriva inlägg i denna blogg med syfte att skapa en diskussion tillsammans med er. Inläggen kommer speglas och illustreras av Anna Nygren.

Jag börjar med en fråga till mig och dig: Hur ser vår drömvärld ut, vilka känslomässiga och praktiska förutsättningar behöver vi för att orka?

Välkommen, AnnaLina.

Ps. Läs mer om uppdragen. Läs mer om projektet.Läs mer om Anna.